Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I kön till soppköket

/
  • Det är en  ovälkommen utveckling om fler människor tvingas ställa sig i kön till soppkök eller privata bidragsgivare för att få vardagen att gå ihop.

Annons

Kyrkornas diakonala verksamheter, Stadsmissionen, Frälsningsarmén, Majblomman och flera därtill vittnar om att allt fler människor söker sig till dem för hjälp med mat och pengar till räkningar. P1:s granskningsprogram Kaliber rapporterade i söndags om att frivilligorganisationerna tycker sig i högre utsträckning än tidigare ge bistånd till vardagsutgifter, och mer sällan, som tidigare, till det där lilla extra som kan sätta guldkant på tillvaron.

I programmet berättades också om ideellt drivna verksamheter med syfte att stimulera självkänsla och jobbsökande. Privat finansierade, men anlitade av Arbetsförmedlingen på flera platser i landet.

Håller den av staten finansierade välfärden på att ersättas med ideell välgörenhet? Och ska statens skyldighet mot medborgarna ersättas av medborgarnas ödmjuka tiggande hos privata välgörare?

Det är rimligt att socialbidragsnormen är stram, men det är också bra att det finns frivilligorganisationer som kan täcka upp i enstaka fall, när människor hamnat i akuta svårigheter, behöver hjälp med det där lilla extra, eller inte har möjlighet att vänta ut socialtjänstens ibland omständliga och fyrkantiga bedömningar.

Det är heller inte fel att andra aktörer än de som Arbetsförmedlingen har kontroll över ordnar kurser som uppmuntrar deltagarnas insteg på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens regi är ingen kvalitetsgaranti. Och om till exempel den resursstarka organisationen Svenska kyrkan skulle bekosta ett antal sådana kurser är det svårt att se problemet. Åtminstone så länge ingen hänvisas till en kurs och där ofrivilligt utsätts för religiösa inslag.

Däremot är den tendens som frivilligorganisationerna pekar på värd att ta på allvar; om fler människor tvingas ställa sig i kön till soppkök eller privata bidragsgivare för att få vardagen att gå ihop är det en ovälkommen utveckling. Även om det allvarligare problemet förstås är att dessa personer av olika anledningar inte kan försörja sig själva.

Med riktade åtgärder kan den ekonomiska situationen bli mer hanterlig för många. Underhållsstödet skulle kunna ses över med tanke på att gruppen ensamstående med barn är särskilt utsatt, ekonomiskt sett.

Det kan också finnas anledning att se över situationen för de pensionärer som har allra lägst inkomst. Bostadstillägget skulle till exempel kunna höjas något utan risk för marginaleffekter och inlåsningsmekanismer, då berörda personer ändå inte förväntas arbeta mer.

Det är inte säkert att det är värre att gå till kyrkan än till en biståndshandläggare på socialkontoret. Däremot bygger vår samhällsmodell på att det offentliga, inte välgörenhetsinrättningar, fångar upp samtliga invånare innan de når den absoluta botten.

Susanna Birgersson, GD

Mer läsning

Annons