Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Turkiet har staten blivit fienden

/
  • Bland dem som drabbas hårdast av Erdogans regim återfinns Turkiets människorättsaktivister.

Annons

De snuddar nästan vid biltaken, de gigantiska röda flaggorna som hänger ner över gatorna. De vajar mot husväggar målade med typsnitt i sovjetisk propagandastil: Turkiet tar avstånd från militärkupper. Men det som händer nu har inget med Gülenrörelsen, som anklagats för att ligga bakom kuppförsöket i somras, att göra. Bland dem som jagas finns mina kollegor.

I södra Turkiet råder fortfarande utegångsförbud under många av dygnets timmar. Husen är utbombade och sjukhusen har förvandlats till militära förråd. De som skadas skulle ändå inte söka sig dit – det är staten som torterat, skjutit och bränt dem. Ingen vård ges.

Jo, viss vård finns att få. Läkarna, sjuksköterskorna och psykologerna i Human Rights Foundation of Turkey reser runt i mobila team och många av dem har betalat ett högt pris för att vårda civila. Samtidigt som jag nyligen besökte mina kollegor fängslades en av läkarna efter att ha hjälpt en skottskadad civilist. Stiftelsens ordförande satt själv tio dagar i isoleringscell i somras.

En annan läkare hade nyss blivit avskedad från sin sjukhustjänst efter att ha protesterat mot massarresteringar – nu är han förbjuden att någonsin utöva medicin, fråntagen socialförsäkringar, pension och rätten att lämna landet. Med mörk humor konstaterar han att yrkesförbudet gett honom mycket mer tid att engagera sig för mänskliga rättigheter och mot Erdogan. Regimen har gjort honom till aktivist på heltid.

Jag frågade kollegorna om de överväger att fly nu när vårdpersonal jagas. Bland asylsökande i Sverige är Turkiet numera det fjärde största ursprungslandet. Ändå betraktas Turkiet som säkert. EU vidhåller att flyktingarnas rättigheter respekteras där – Bryssel måste bedöma att syrierna behandlas med mer respekt för de mänskliga rättigheterna än turkiska medborgare.

Landet är världens största flyktingmottagare och betalas för att fortsätta vara det, att hålla kvar flyktingar så att de inte når EU. Att Turkiet försöker strypa inflödet genom att skjuta på flyktingar vid gränsen har inte påverkat EU:s syn på Erdogan. Kollegorna beskriver sitt hemland som en krutdurk men få planerar att resa. De kan inte, och vill inte fly till en omvärld som agerar som EU gör.

Innan jag åkte hem – osäker på vem och vad som finnas kvar nästa gång vi ses – frågade jag igen varför de inte planerar flykt. De vet lika väl som jag vad tortyr gör mot en människa. En kollega sa att hon aldrig skulle lämna sitt land i Erdogans händer, nu när hennes uppgift att dokumentera övergrepp är viktigare än någonsin. Hon såg att jag inte förstod och försökte igen. Hon berättade om den förlorade generationen i södra Turkiet, om barn som inte vågar gå till skolan.

Skräcken beror på en bild som spritts, ett foto av en soldat poserade med vapen framför text på svarta tavlan. Kollegan tittade mig i ögonen: "Vet du hur varningen till barnen löd? 'The state is here'. Då behöver vi vara det också."

Mer läsning

Annons