Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen Kekkonen nästa söndag

Annons

Nästa söndag kommer de finländska väljarna att ha haft två veckor på sig att fundera över vem som blir landets nya president.

Den tiden kan behövas, för att det överraskande valresultatet ska sjunka in. Sedan 1956 har Finland inte haft en konservativ president, då Paasikivi ersattes av den legendariske Urho Kekkonen, Centerpartiet, som kom att presidera i 25 år. Från 1982 har Finland bara haft socialdemokratiska presidenter.

I den andra valomgången den 5 februari står nu en konservativ, Sauli Niinistö, mot en grön, Pekka Haavisto.

Att den sistnämnda knep andraplatsen i första valomgången indikerar att det finländska partisystemet håller på att lösas upp, precis som det svenska. I riksdagsvalet i april förra året fick de gröna måttliga 7,3 procent. Där skrällde i stället det främlingsfientliga partiet Sannfinländarna som blev tredje största parti med 19,1 procent.

För Socialdemokraterna blev första valomgången i söndags en chock. Kandidaten från det parti som mönstrat landets tre senaste presidenter fick katastrofala 6,7 procent – dessutom en av valets erkänt mest kompetenta kandidater, Paavo Lipponen, som i rollen som statsminister på 90-talet förde Finland in i EU, en historiskt epokgörande insats i vårt östra grannland som levt hela sin självständiga tid i skuggan av Sovjetunionen.

Kanske kan en förklaring till de stora skillnaderna mellan riksdagsval och presidentval vara presidentämbetets alltmer avlövade makt. Att en person framstår som en bra representant för landet väger allt tyngre, i förhållande till vilket parti personen kommer från.

Det finska presidentämbetet har kommit att handla mer om ceremoniella åtaganden och allt mindre om formella befogenheter. Det är en avgrundsdjup skillnad mot hur det var på Kekkonens tid, då presidenten nästan uppfattades som enväldig.

David Nyström

Mer läsning

Annons