Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen schweizerost

Kartor i media över Israel och den tänkta palestinska statsbildningen på Västbanken och Gaza visar oftast Västbanken såsom en enhet, där gränsen mellan Israel och Västbanken löper längs Israels internationellt erkända gräns från 1948, före sexdagarskriget 1967 då Israel ockuperade Västbanken och Gaza.

Annons

I fallet Gaza stämmer kartornas gräns med verkligheten. De israeliska bosättningar som fanns där drogs tillbaka 2005, liksom den israeliska militären.

Men på den – nuförtiden – betydligt fredligare Västbanken, däremot, har Israels säkerhetsbarriär (mur kallas den ofta, men består av cirka 90 procent stängsel och bara 10 procent mur), byggts på flera ställen långt in på det ockuperade området, det som enligt FN-deklarationer och en i stort sett helt enig omvärld ska utgöra utgångspunkten för fredsförhandlingar om ett palestinskt statsterritorium.

Men värre än att skyddsbarriären byggts delvis på ockuperat område är att Israel kontinuerligt har koloniserat Västbanken med olagliga bosättningar – mellan vilka man dessutom byggt motorvägar där bara israeler får färdas, och som skär av det palestinska området.

Det beräknas nu bo en halv miljon israeliska bosättare på Västbanken – lika många som en femtedel av den palestinska befolkningen, eller knappt 10 procent av staten Israels judiska befolkning.

Sanningen är alltså att Västbanken snarare liknar en schweizerost – men ”hålen” är inte de israeliska bosättningarna, utan de områden där den palestinska myndigheten styr. Ockupationsmakten utgör den sammanhållande strukturen.

Att två stater ska bildas på det bibliska området Palestina (alltså nuvarande Israel samt Västbanken och Gaza) är världssamfundet överens om. På papperet är detta även Israels och den palestinska myndighetens ståndpunkt. Men starka krafter både bland palestinier och bland israeler gör anspråk på hela det bibliska området Palestina. Båda dessa krafter åberopar religiösa, historiska och etniska skäl. Detta är kärnan i Mellanösternkonflikten.

Arabländerna, ledda av Egypten, har anfallit Israel i tre krig, det första direkt när staten utropades 1948. Detta i syfte att förinta inte bara själva statsbildningen utan även hela dess judiska befolkning.

Detta har också varit den palestinska rörelsens egentliga ståndpunkt, ända fram till Yassir Arafats död 2004, men är det alltjämt av terroristorganisationen Hamas som styr i Gaza, till skillnad från den officiella palestinska myndigheten, som i praktiken dock bara styr på Västbanken.

Israel, som tvärtemot alla sina grannländer fram till den arabiska våren i fjol var regionens enda demokrati, rymmer såsom ett öppet land flera åsikter – men den som innebär att Israel har historisk och religiös rätt till Västbanken har växt sig allt starkare, och dess partier styr nu landet. I Israel omtalas Västbanken oftast som ”Judéen och Samarien”.

Israels medborgare har valt en högerregering som stödjer sig på extrempartier i parlamentet. Den tävlar nu med palestinierna om att vägra förhandla om fred och skylla detta på den andre. Palestinierna kräver att de israeliska bosättningarna på Västbanken överges för att förhandlingar ska kunna återupptas, en moraliskt fullt rimlig ståndpunkt men tyvärr orealistisk. Israels nuvarande regering tar detta krav som en bekväm undanflykt för att slippa förhandla.

Omvärldens fördömande av Israels provokation att bygga 3000 nya bosättningar på palestinskt område, bara för att bestraffa palestinierna för att de haft framgång i kravet att få observatörsstatus i FN, är den enda möjliga.

Bosättningshotet är också ironiskt, eftersom det drabbar den förhandlingsvänliga palestinska representationen på Västbanken, inte terroristerna i Gaza.

Den israeliska regeringens agerande har gjort att rollerna på kort tid skiftats i Mellanösternkonflikten.

Helt plötsligt är det Israel som är problemet.

David Nyström

Mer läsning

Annons