Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget fel på Hofors

/

Det är oundvikligt att orten Hofors hamnar i fokus när rättegången pågår i dagarna fyra, mot de tre ungdomar som är misstänkta för mordet på läraren Tommy Johansson.

Annons

Dådet benämns allmänt som ”Hoforsmordet” (i likhet med ”Bollnäsmordet”, etcetera). Men mord som begås i större städer benämns sällan som ”Gävlemordet” eller ”Stockholmsmordet”, trots att det sannolikt begås fler mord ju större en ort är, eller kanske just på grund av detta.

Det är viktigt att hålla reda på, när tankarna far i väg i funderingar om huruvida det finns något speciellt med Hofors som gjort att det fasansfulla mordet på en lärare kunde begås just där. När Landskrona uppmärksammades för något år sedan vid en liknande ofattbar händelse när en yngling slog ihjäl en gammal kvinna i ett simpelt parkeringsbråk, ägnade Sveriges Television hela debattprogram om vad som är ”fel” med Landskrona.

Men detta är ett sidospår!

Och ett ganska skadligt sådant, eftersom det riskerar att spåra ur debatten från de riktigt viktiga frågorna. En sådan är inte varför ett brutalt mord begås just i Hofors, utan varför det begås överhuvudtaget. En annan är vad man ska göra för att förhindra att detta inte händer igen. Och det gör man ju knappast genom att radera Hofors (eller Bollnäs eller Landskrona) från kartan.

En del reaktioner som framkommer i anslutning till rapporteringen om mordet visar ännu en gång att vänstern dominerat de senaste decenniernas brottsdebatt totalt, både i att sätta agendan och veta svaren.

Fängelse ställs felaktigt mot vård och hjälp, när det egentligen inte finns någon motsättning dem emellan, utan att de snarare är varandras förutsättningar.

De som döms för brott måste få hjälp att bryta sina destruktiva beteendemönster – kalla det behandling, rehabilitering, eller för all del vård.

Men en sådan behandling är knappast möjlig utan strikt frihetsberövande, om den ska vara framgångsrik.

Omvänt är en fängelsevistelse bortkastade pengar för samhället om tiden inte används till rehabilitering. Men att dagens behandlingsformer fortfarande tycks så bedrövligt outvecklade är ändå inget skäl till att låta våldsbenägna dömda brottslingar gå fria. Brottsrehabilitering kan inte för evigt anses vara hopplöst att förbättra.

Mycket vanlig som förklaring till ungdomsbrott är att ”det finns för lite att göra” för de unga. Men med den logiken borde ju Malmö och Göteborg vara landets fredligaste städer, ihop med Stockholm. Större aktivitetsutbud än i storstäderna finns väl knappast.

Nej, uppfattningen att alla brott skulle lösas om det bara finns tillräckligt många fritidsgårdar bör brytas. Att begå ett brott är – ytterst – ett individuellt val, i alla fall då inte grava psykiska sjukdomar föreligger.

Huvudfokus måste ligga på att förmå unga att välja att inte begå brott (och sedan förhoppningsvis fortsätta att göra det valet).

Mer läsning

Annons