Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget ljus i tunneln

Annons

Sicilien är nästa italienska region som hamnar i akut ekonomisk kris. Även i Spanien dras regionerna med stora skulder i kölvattnet av överoptimistiska fastighetsinvesteringar.

Räntegapet mellan Spanien och Tyskland pressades ner efter det senaste toppmötet, men stiger igen. Och Grekland står inför ännu en omgång med inställda betalningar i augusti.

Eurozonen står inför två val mellan pest och kolera. Det första står mellan att låta euron fortsätta i sin nuvarande form, eller tillåta att vissa länder lämnar. Om Grekland, och kanske även andra länder, skulle tvingas lämna euron blir konsekvenserna genast oerhört kännbara för hela eurozonen.

Det andra valet står mellan åtstramning och tillväxtfrämjande politik. Sunda förnuftet säger å ena sidan att vägen ur en skuldkris knappast kan vara ökad skuldsättning – men å andra sidan också att dagens åtstramningspolitik har lett länderna in i en destruktiv spiral där ekonomin krymper och möjligheterna att betala av på skulder därmed minskar.

I dessa olympiska tider ligger det närmare till hands att likna eurokrisen vid ett maratonlopp än vid ett hundrameterslopp. Oavsett hur Europa tar sig ur krisen kommer det att kosta tid och pengar. Men det betyder inte att det är likgiltigt vilka reformer europeiska politiker gör idag för att lägga grunden för framtida tillväxt. Förutom den kortsiktiga krishanteringen måste fokus också ligga på att skapa universitet i världsklass och underlätta innovationer och företagande. Det är Italiens och Greklands brist på produktivitet som är den djupaste orsaken till krisen.

Att, som Frankrikes president François Hollande gjorde, gå till val på sänkt pensionsålder och skärpt 35-timmarsvecka, är därmed fel recept. Att satsa sig ur krisen kan kanske fungera – men i så fall genom att skapa fler arbetade timmar, inte färre.

David Ekstrand

Mer läsning

Annons