Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Järnaxeln har inte rostat

Den ene varnar för att volymerna av flyktingar är ohållbart stora. Den andre tar varje tillfälle i akt att beskriva den fria rörligheten för arbete som ett problem.

Annons

Migrationsministern Tobias Billström, M, och oppositionsledaren Stefan Löfven, S, må tillhöra olika partier, men varken i ton eller innehåll är det lätt att höra någon större skillnad.

På den gamla onda tiden, då Socialdemokraterna regerade i ensamt majestät, hette det att svensk invandringspolitik styrdes av en järnaxel mellan S och M, som såg till att dörren till Sverige inte hamnade för mycket på glänt. Idag har järnaxeln ersatts av en migrationspolitisk uppgörelse mellan Alliansen och MP, som förenar Europas mest liberala regler för arbetskraftsinvandring med vård för papperslösa.

Men ont krut förgås inte så lätt, och i takt med Sverigedemokraternas framgångar har tonen i debatten svängt, med allt fler utspel om hårdare kontroller och minskade volymer.

Som Adam Cwejman och Andreas Johansson Heinö vid den borgerliga tankesmedjan Timbro påpekar på SvD Brännpunkt bygger detta på ett politiskt misstag. När man studerar folkopinionen finns det ett brett stöd för en liberal syn på arbetskraftsinvandring. Det är också dåligt i sak. Arbetskraftsinvandring är ett måste om Sverige ska hantera framtidens växande försörjningsbörda.

Men en liberal invandringspolitik handlar inte i första hand om den nationella vinsten, utan om den enskildes frihet att välja var man vill bo och arbeta. Det är dock inget som kommer fram i järnaxelns utspelspolitik.

David Ekstrand

Mer läsning

Annons