Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johansson bästa C-namnet

/
  • Annie Johansson är ett hett namn i sökandet efter ny centerledare. Trots sin ungdom, 28 år, uppfattas hon inte bara som en god retoriker utan också som erfaren och stabil.

Det bör nog ändå bli Annie Johansson som väljs till ny Centerledare efter Maud Olofsson vid partiets stämma i Åre den 22–25 september.

Annons

Det bör nog ändå bli Annie Johansson som väljs till ny Centerledare efter Maud Olofsson vid partiets stämma i Åre den 22–25 september. I Centerns fall bör man nog inte dra sig för att satsa på ett wild card, må det sedan bära eller brista; det sistnämnda riskerar ju hur som helst hända oavsett vem partiet väljer.

Annie Johansson är 28 år, det vill säga mycket ung för att vara partiledarkandidat i något annat parti än Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Hon uppfattas inte bara som smart och en god retoriker, utan också erfaren och stabil.

Men utsatta partier letar ofta med alltför stor iver efter någon som ska frälsa partiet från undergången, och lockas ibland i fällan att premiera karisma framför slitkraft.

Det finns exempel på mindre lyckade sådana val. Oftast nämnda är Lennart Daléus, centerledare 1998–2001 och den som stått för partiets sämsta valresultat någonsin med 5,1 procent 1988, och Maria Leissner, FP-ledare 1995–1997 och ansvarig för ett dåligt EU-parlamentsval 1996 med 4,7 procent. Det är en sak att uppfattas ha lyskraft i talarstolen på en partikongress, men ofta krävs helt andra kvaliteter för att gå genom TV-rutan.

Både Daléus och Leissner valdes också framför kandidater som tillhört partiets tidigare inre krets och som uppfattades stå nära den tidigare partiledaren. Olof Johanssons handgångne Per-Olof Eriksson, arkitekt bakom Centerns samarbete med Göran Persson 1995–98, ratades till förmån för Daléus som ville orientera partiet tillbaka till det traditionella mittensamarbetet med FP. Leissner vann över de tidigare finans- och socialministrarna Anne Wibble och Bo Könberg.

Att vara den som uppfattas som den avgående partiledarens favoritkandidat är heller inte alltid en fördel. Det fick inte minst Pär Nuder uppleva, utpekad som Göran Perssons kronprins.

Samma förhållande kan alltså ligga Anna-Karin Hatt i fatet. Det hörs inte direkt några dementier från ledande centerhåll till ryktena om att Hatt är Maud Olofssons val. Sådana vore heller knappast helt trovärdiga – det kom ju som en stor överraskning att Olofsson utsåg Hatt som minister, när alla trodde det skulle bli Annie Johansson.

Ministerskapet riskerar dock snarare att misskreditera än meritera Hatt. Att inrätta en IT- och regionministerpost sågs ju närmast som ett skämt, samtidigt som en annan centerminister uppgraderats till landsbygdsminister och ytterligare en minister ansågs behövas för att ta hand om alla andra, traditionella och tunga infrastrukturfrågor.

Lättviktigheten i Hatts ministerpost kan således – helt oförtjänt – smitta av sig på henne personligen.

Annie Johanssons svaghet ligger inte i hennes ålder. Däremot har hon en akilleshäl, och det är hennes supporterklubb inom den nyliberala så kallade Stureplanscentern, och dess högröstade uppbackare i liberala och moderata kretsar utanför Centerpartiet.

Inte helt utan grund uppfattas Centerns höga svansföring i Stockholm som en delorsak till det dåliga valresultatet. Det är inte osannolikt att Stureplanscenterns glammiga och urbana profil helt enkelt skrämde bort en del av partiets kärnväljare på landsbygden.

Annie Johansson har emellertid en trygg plattform i Jönköpings län att bygga en partiledarkandidatur på, som kan hålla i hela centerlandet.

Lite måste hon nog också aktivt och uttryckligen distansera sig från Stureplanscentern för att bli hela rörelsens kandidat.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons