Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Juholt utan regeringsalternativ

Socialdemokraterna är ett klassiskt samarbetsparti som genom tiderna har samarbetat såväl högerut som vänsterut. Håkan Juholt var noga med att klämma in detta i en intervju i Svenska Dagbladet i går, innan reportern hunnit gå.

Annons

Vad S-ledare främst vill med den typen av uttalande är att påminna om att partiet inte enbart har samarbetat rödgrönt, utan från tid till annan även med C och FP.

Tage Erlander hade ett omfattande samarbete med Centern (Bondeförbundet), vilket faktiskt resulterade i en gemensam S-BF-regering 1951-1957, och som därefter under hela 60-talet hämmande ett borgerligt samarbete.

Olof Palme vände sig av naturliga skäl främst till Folkpartiet; det gamla samarbetspartiet Centern hade ju växt och tagit ledningen för oppositionen. Det fanns de inom S – Palme var själv en av dem, visar biografierna om honom – som oroades av radikaliseringen av LO, där man påverkad av tidsandan propsade på löntagarfonder för att socialisera företagen.

Det var Palme som släppte fram Ola Ullstens FP-regering när den borgerliga trepartiregeringen kört fast på kärnkraften 1978. Men Palmes stöd till Ullstenregeringen kostade antagligen S en annars trolig valseger 1979, så Ullstens förhoppningar om att fortsätta regera med passivt stöd av Socialdemokraterna grusades.

Dock kom S och FP att samsas i linje 2, ”Avveckling med förnuft”, i kärnkraftsomröstningen 1980, och genomföra en skattereform ihop, ”den underbara natten” 1981.

Men socialdemokratin kände sig efter valförlusten 1979 bränd på något mer strukturerat samarbete högerut. LO sade stopp, och i FP tog mer marknadsliberala krafter över, med – ironiskt nog – Bengt Westerberg i spetsen, som sedermera kom att bli den FP-ledare som ihärdigast drev tanken på en blocköverskridande regering.

Westerberg samarbetade bra med Ingvar Carlsson, vilket bland annat ännu en gång resulterade i en skattereform, ”århundradets skattereform” 1990.

Carlsson gick till val 1994 med uttalad ambition att samarbeta med ett av eller båda mittenpartierna. Men precis som för Palme 1979 sade fackföreningsrörelsen stopp när S vunnit valet stort, och bombarderade denna gång partihögkvarteret med protester via fax. Detta tillfälle är nog det närmaste som S och ett borgerligt parti kommit en gemensam regering efter S-BF-regeringen på 50-talet, hos S-ledaren fanns intresse och hos FP-ledaren fanns entusiasm.

Carlsson kom senare i stället att samarbeta med Centern, ett samarbete som Göran Persson ärvde med stor glädje.

Perssons svar på den borgerliga alliansen i valet 2006 var detsamma som Juholt nu försöker återupprätta; att samarbete åt olika håll när det passar. Men väljarna underkände ju detta.

Mona Sahlins strategi, att gå till val i allians, är den som skiljer ut sig i ett historiskt perspektiv. Men hade hon kunnat tänka annorlunda? Det politiska landskapet hade blivit radikalt annorlunda 2006. Aldrig förr hade de borgerliga gått fram med en så kompakt front. Socialdemokraterna hade backat till 35 procent.

Det är djupt ironiskt att Mona Sahlin ges skulden för det rödgröna valfiaskot. Journalistikprofessorn Kent Asp ger perspektiv på detta i en debattartikel i Dagens Nyheter i går. Den allians som väljarna underkände var inte Sahlins. Facket prackade på henne Vänstern, samma fack som stoppade Palme och Carlsson från blocköverskridande samarbete mittåt, till förmån för traditionellt passivt stöd av V(PK). Men 2010 skulle Vänsterpartiet ända in i regeringen.

Som Sahlin sa i sitt avskedstal, ”en allians med bara MP hade signalerat något helt annat”. Vad – det lär vi kanske aldrig få veta.

Hennes efterträdare vill nu från en 30-procentsposition att hans parti åter ska samarbeta med lite olika partier, samtidigt som FP och C inte vill, och än mindre har, andra alternativ än fortsatt allianssamarbete.

Juholt får det inte lätt. Låter han sig såsom tidigare S-ledare vägledas i regeringsfrågan av facket, och har facket överhuvudtaget uppsnappat något av det i grunden förändrade politiska landskapet?

Mer läsning

Annons