Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jul, religion och krig

/

Annons

Julen har åtminstone i vissa perioder ansetts ha ett fredsbudskap. Tanken har varit att världsliga härskare stått för våld och krig medan kyrkor och samfund kunde mana till eftertanke och fred. Verkligheten ger alltmer en annan bild genom att dagens väpnade konflikter i påfallande många fall motiveras av religiösa bevekelsegrunder på ett eller annat vis. Krig mellan stater är klart ovanligare än tidigare, i stället dominerar i dag komplicerade inbördeskrig och konflikter inom respektive land. Och inbördeskrig har mer än krig mellan suveräna stater en tendens att kunna bli utdragna, som sår som aldrig läker.

Irak, Afghanistan, Pakistan, Indien, Filippinerna och flera andra stater i Asien och Afrika har omfattande våldsutövning mellan religiösa och etniska grupper, där den komplexa förklaringen till våldsupptrappningen kan tillskrivas extrema fraktioner med fundamentalistiska och bokstavstrogna tolkningar av det religiösa budskapet.

Konflikten mellan två islamska grenar i Irak motiveras med oförrätter som anses begångna för flera århundraden sedan. Den som manar till krig med religiösa motiv anger att det är en form av lydnad inför guden ifråga, alltså att dödandet skulle vara något närmast heligt. Det som anges som gudomligt behöver ju inte motiveras i sak, man slipper en argumentation för och emot. Det gäller också när religion motiverar politiska beslut i icke-sekulära stater.

I Europa är numera nästan alla länder demokratier, och en tydlig erfarenhet är att inga fungerande demokratier någonsin gått i krig mot varandra. Att få väljarmajoritet för förslag om att angripa de närmaste grannarna är knappast möjligt. Det fanns en risk för ett svenskt anfallskrigskrig mot Norge 1905 och åren innan, helt enkelt för att Sverige ännu inte hade allmän rösträtt så att folkliga meningen behövdes följas. Demokratin kan ses som historiens största fredsskapare, vilket naturligtvis är mycket positivt inför framtiden.

Ledare och grupper som eggar till våld tror sig ha störst genomslag om de använder religiösa motiv. Det är heller inte nytt. Historiker menar att Sveriges mest omskrivne, dessvärre också hyllade, religionskrigare, Gustav II Adolf, kan ha haft också andra, maktpolitiska och kanske även ekonomiska, motiv för sina krigs- och plundringståg. Monarker, inte bara i Sverige, sökte framställa sig som närmast gudomligt utvalda. Diktatorer som avstått från att åberopa någon gud har i stället sökt bygga upp en sådan personkult om sig själv att han inför undersåtarna ändå har närmast övermänskliga drag, som Hitler, Stalin, Mao eller Castro. Demokrati är motsatsen till allt detta.

Kristendom, judendom och islam är starkt besläktade och kan sägas ha samma gud, men julen kan naturligtvis inte förena eftersom den är knuten till Kristuslegenden som ju är en av de faktorer som starkast skiljer de tre religionerna åt.

Fred, demokrati och mänskliga rättigheter förenar många människor, troende och icke troende, och dessa tankar är kodifierade i FN-deklarationerna. Ju bredare uppslutningen bakom dessa värden blir, desto större hopp för framtiden.

GD 24 DECEMBER 2008

Mer läsning

Annons