Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kanske kan hon förklara

/
  • Vem skulle kunna skilda det politiska spelet inom politiken – och framförallt – Socialdemokraterna bättre än förrförra partiledaren Mona Sahlin?
  • KARIN BERGKVISTPolitisk redaktörkarin.bergkvist@gd.se

Annons

Det går rätt bra för Socialdemokraterna. Rätt bra, skriver jag eftersom de 34,5 procent som partiet noterade i en opinionsmätning för ett par dagar sedan skulle ha betraktats som en fullständig katastrof för några år sedan. Partiet som, med en och annan opinionsdykning, fortfarande under en stor del av 1990-talet låg på 40-nånting procent i mätningarna har under 2000-talet fått vänja sig vid att ligga på 30-nånting i stället.

Valet 2006 (med 34,9 procent av rösterna i riksdagsvalet) betraktades nog av många inom socialdemokratin som det absoluta bottennappet, men vi vet ju hur det gick 2010: 30,7 procent! Sorti dåvarande partiledaren Mona Sahlin, entré Håkan Juholt och under hans knappt ett år långa tid som partiledare fick han partiet att dala ner mot 20-nåntingnivåer. Partiet var skakat, sorti Juholt och entré Stefan Löfven som tillträdde i februari i år.

Sedan dess har det varit lugnt i partiet.

Bortsett från besynnerliga avdrag för dubbla hyror och en benägenhet att slira på sanningen var kanske den främsta kritiken mot Juholt att han inte sa någonting konkret om partiets politik. S-politik, var god dröj blev hans signum.

Egentligen skulle samma kritik kunna riktas mot Stefan Löfven. Enstaka utspel ger ingen partilinje, konkretion om vilken väg han vill leda in sitt parti på saknas fortfarande. Av den idédebatt som skulle leda till en ny färdriktning för partiet post Juholt märks inte mycket.

Men varför skulle han egentligen säga någonting? Hans blotta närvaro – den lugne, trygge Löfven – tycks vara nog. Partiet varken rasar neråt eller rusar egentligen uppåt. Kolossen står stilla och man får anta att Löfven och partiledningen jobbar för att mejsla ut en politik för framtiden. Eller? Det kommer att visa sig, förr eller senare kommer de tvingas att tala politik och visioner för Sverige och för partiet.

Men vem vet egentligen vad som pågår där inne i partiet.

Själv har jag oerhört svårt att förstå mig på den socialdemokratiska partikulturen. Locket på-mentaliteten (den slutna processen då en partiledare ska skakas fram är bara ett exempel. Här är han, applåder tack!), verkställande utskottets makt, fackets stora inflytande eller de partriarkala strukturerna. Nej, för att fullt ut förstå socialdemokratin måste man nog tillhöra den.

Men jag vet någon som förmodligen förstår.

Den förrförra S-ledaren Mona Sahlin jagar jobb. Dock utan framgång. I torsdags förlorade hon omröstningen till posten som generalsekreterare i Socialistinternationalen. Enligt uppgift hade hon ungdomar och kvinnor bakom sig men det räckte inte, det tycks det aldrig göra inom arbetarrörelsen, vare sig i Sverige eller internationellt.

I stället kommer Luis Ayala, som haft jobbet i 23 år, att få fortsatt förtroende. Tidigare i år försökte hon bli chef för FN:s organ för arbetslivsfrågor, ILO, men misslyckades (hon hade i annat fall blivit den första kvinnan på posten).

Ingen vet väl bättre än Mona Sahlin hur spelet spelas inom politiken och, inte minst, inom Socialdemokraterna.

Jag hoppas verkligen att någon förstår att uppskatta Sahlin. Även om hon inte var rätt på partiledarposten och inte blev långvarig på posten (fyra år) så har hon många, många år inom den politiska toppen. Hennes kompetens borde tas tillvara.

Annars kanske hon kan göra det som jag hoppats på sedan hon slutade, skriva en bok.

Vem pressade henne till att ta in Vänsterpartiet i ett samarbete inför valet 2010? Hur kändes det att sitta på extrakongressen och le och applådera den man som stuckit henne i ryggen? Hur känns det att vara kvinna i topposition i denna manliga bastion som arbetarrörelsen på så många sätt är?

Vem skulle kunna skildra detta bättre än Mona Sahlin?

Mer läsning

Annons