Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Bergkvist: Tack och lov för framtidens kloka män

Annons
Varje år vid den här tiden muttrar åtskilliga om att kvinnodagen har spelat ut sin roll och att den inte har någon funktion längre. Som om vi gjort allt vi vill uppnå, skriver GD:s politiska redaktör Karin Bergkvist.

Feminism handlar för mig om jämställdhet. Om att att uppnå social, ekonomisk och politisk likställighet mellan könen.

Det handlar om att strukturer i samhället för att kvinnor inte alltid får lika lön för lika arbete och att kvinnor fortfarande är den huvudsakliga barnskötaren i hemmen. Våld mot kvinnor och kvinnors otrygghet är en jättefråga och lägg till det de enorma problemen med kvinnor i olika åldrar som lever i ett hedersförtryck.

Varje år vid den här tiden muttrar åtskilliga om att kvinnodagen har spelat ut sin roll och att den inte har någon funktion längre.

Som om vi gjort allt vi vill uppnå.

Det senaste knappa halvårets rörelse #metoo har visat i vilken hög grad den kvinnokamp som svept över decennierna fortfarande är relevant.

Läs mer: Karin Bergkvist: Världen är full av Harvey Weinsteins

Det började som en tweet under hashtagen #metoo av skådespelerskan Alyssa Milano och snöbollen sattes i rullning. Kvinnor över hela världen har berättat sina historier, olika men ändå lika.

I Sverige har kvinnor i den ena branschen efter den andra gått samman och gett sin bild av hur det är att vara kvinna i just deras specifika bransch.

Och det är med metoo i ryggen som vi uppmärksammar årets internationella kvinnodag.

Det har förekommit en hel del manligt muttrande över metoo.

Jan Guillou påstod sig inte våga krama kvinnliga bekanta längre.

Staffan Heimerson jämdrade sig i en krönika över metoo-kampanjen som han jämförde med Stalins utrensningar.

Läs mer: Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar

Och jo, visst har jag fått min beskärda del av irriterade mejl från män som talat om för mig att det väl inte är så himla farligt med lite oskyldigt flirtande minsann eller som undrar om de inte längre ska få bjuda upp en kvinna för dans.

Som om jag någonsin påstått det.

Utan att på något sätt kasta kollektiv skuld har det varit gott om manligt självömkande.

Tur då att jag har synnerligen kloka herrar i min närhet.

Jag hade nöjet att äta middag med två av dem nyligen. Nio och tolv år gamla är de och besitter mer visdom än många vuxna.

Där vi satt hemma vid middagsbordet kom de båda in på ämnet #metoo.

Tolvåringen meddelade nämligen att någon kille i skolan sagt att det där med metoo gått för långt och att feminister ju gör så att alla män blir misstänkta.

Nioåringen utbrast uppbragt att det väl inte är något fel med att "tjejer som blivit illa behandlade säger ifrån".

"Jag tror inte han förstår vad feminism är", konstaterade tolvåringen och tillade att "den som vet att han inte gjort något behöver ju faktiskt inte känna sig träffad".

Nej, svårare än så är det faktiskt inte, tänkte jag, glad över denna feministiska diskussion med framtidens män.

Mer läsning

Annons