Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärleken till nästan

/

Annons

sekulariserat land, där firandet av Jesu födelse består av animerade filmer samt julklappsorgier, och från ett där trosläran ständigt projiceras i det offentliga rummet, där religionen är hyckleriets och eftergiftens moder och en grund till alienation generationer emellan, har skapat skiftande inställningar till gudstro. Från pubertal förkastelse, via en önskan att leva med frälsning och fördömelse som kompass, till att omfamna religionsfriheten men samtidigt önska en annan ordning. En med profana spelregler istället för transcendentala där människor sluter fördrag med verkligheten istället för att underkasta sig himlen.

Historiskt skapades religionen för att skänka mening i en komplex värld vars kausalitet var svår att förstå. Hedningar som trots allt valde lyckan på jorden framför en hypotetisk tillvaro oändligt höjd över den jordiska, bestraffades med de judisk-kristna budorden och den evangeliska moralen som måttstock.

Teologin sägs vara läran om det gudomliga men tecknen på att religionsvetenskapen samtidigt är läran om hur massan underkuvas med förevändning av en fiktion betecknad Gud är många. Varför skapade annars de monoteistiska religionerna en omnipotent begreppsvarelse utrustad med alla egenskaper människan saknar? Evig, odödlig, allsmäktig, allestädes närvarande...

förändrats avsevärt sedan kyrkan hade oinskränkt makt, men under sekulariseringens tunna hinna skymtar fortfarande en existentiell skräck för materiella orsakssammanhang. Nedärva seder och rädsla förblir konfessionernas syre.

Ofta framhålls att den kristna moralen är uppbygglig. Tänker vi bort alla konflikter med religiösa inslag, skuldkänslorna kopplade till ”synd” och maktmissbruk från vissa själasörjare, så visst. Men jag har även problem med det kristna budskapets essens: kärleken till nästan. För vad formeln säger är att människan inte är ett mål i sig, utan ett medel för att nå fram till Gud då kärleken till nästan gör det möjligt att visa att man älskar hans Skapelse.

Jag hoppas på en ny världsordning inrättad inte genom en omvänd inkvisition, utan via en teoretisk nedmontering som möjliggör återerövring av etiken längs de förnuftiga idéernas väg. Människans goda sidor - prosociala värderingar såsom reciprocitet, empati och kärlek, avståndstagande från onda gärningar - härrör från evolutionen som gynnat dem som inte skadar varandra. Moral är inte en teologisk affär mellan individer och Gud. Det är en världslig angelägenhet mellan dig och mig eftersom människan är alltings mått.

Mer läsning

Annons