Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KD vill in i sängkammaren

/

Annons

”Det föds alldeles för få barn, och det är ett bekymmer” säger Anders Sellström, KD, ledamot i partistyrelsen och ordförande i den arbetsgrupp som inför valet 2010 ska ta fram partiets nya familjepolitik. ”Bekymret” som KD har identifierat tänker partiet lösa med en barnbonus på 10 000 kronor. Till skillnad från Kina, där staten försöker begränsa kvinnorna till att föda ett barn, hoppas alltså KD kunna utöka genpoolen genom en smaskig morot.

Låt oss anta att KD:s analys stämmer – det föds för lite barn i Sverige och därför krävs det ett befolkningspolitiskt ingripande. Skulle då 10 000 kronor var den slutgiltiga knuffen som får människor att hänge sig åt barnaalstrande? Knappast. Vi pratar ju inte om inköp av en dyr kapitalvara, utan om ett barn. Förslaget vittnar om en mekanisk inställning till ett av livets största beslut och en överdriven tilltro till vad statliga engångsbidrag kan åstadkomma.

Ekonomiska incitament, eller morötter, är en logisk följd av den så kallade rational choice-teorin som säger att människor är rationella och nyttomaximerande individer. Men KD måste ha fått en överdos av strategiskt kalkylerande i sin strävan att snickra ihop en vettig familjepolitik. Vore det så att Sverige befann sig i en demografisk kris så torde checken åstadkomma noll och intet. Det vilar något emotionellt svårsmält över själva grundtanken att staten ska belöna barnafödande med pengacheckar. Babybonusen blottar en tämligen cynisk inställning till vilka drivkrafter som faktiskt får människor att sätta barn till världen.

Hur rimmar då förslaget med den övriga borgliga politiken med fokus på arbetslinjen, marginaleffekter och tilltro till individen? Tämligen illa. Ett skimmer av social ingenjörskonst omger KD:s propå att med statliga medel styra människors reproduktion. Vad hände med köksbordet som den ultimata beslutsnivån?

Den här gången vill KD alltså slå följe med vänsterpolitikerna under parollen ”allt är politik” och därmed försöka lösa ett identifierat problem med en rejäl portion social ingenjörskonst. Därav intrånget i sovrummet.

För övrigt, bestyren i sängkammarentycks fungera utmärkt utan KD:s inblandning. Förra året föddes 109301 flickor och pojkar i Sverige. Det är en ökning med 1880 barn jämfört med 2007, enligt SCB:s befolkningsstatistik.

Alldeles oavsett om barnafödandet skulle minska, och alldeles oavsett hur mycket KD vurmar för kärnfamiljen som ovärderlig samhällsenhet, så är förslaget ett unket utslag av socialkonservatism och bidragsfixering i dess sämsta symbios.

Det finns många sätt för de etablerade partierna att inkorporera unkna patriarkala ideologier, i till synes neutrala verklighetsbeskrivningar, och servera dem som positiva och uppmuntrande förslag. Den här gången framstod det dock endast som en muta på 10 000 spänn. Och framför allt, som en förolämpning mot familjelivets verkliga drivkrafter.

Mer läsning

Annons