Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klimat och utveckling

/

Annons

På DN debatt presenterade i går biståndsminister Gunilla Carlsson frukterna som de otaliga resor i utvecklingsländer i egenskap av ledare för Klimatkommissionen. Insikten är självklar. Förutsättningarna att bekämpa fattigdom försvåras om inte klimatförändringarna integreras i utvecklingssamarbetet. Därav ska 1,1 miljard kronor, av budgetpropositionens 4 miljarder öronmärkta till klimatsatsningar inom biståndet, avsättas till speciellt utsatta länder i Afrika och Asien.

Att utarbeta metoder för analys av en klimatsäkrad utveckling samt att integrera klimatperspektivet i samarbetsländernas egna utvecklingsstrategier borde redan vara standardformulär 1 A inom biståndsverksamheten. Har någon missat kopplingen mellan klimat och utveckling?

Naturligtvis är det bättre att förekomma än att förekommas, oberoende de kulturella traditionerna som sammanbinder ett samhälle och oavhängigt den socioekonomiska mognad som landet i fråga har uppnått. Beslutsfattarnas långsiktiga målsättningar bör alltid koncentreras på att åtgärda ett problems orsak än att hitta på aldrig så kreativa lösningar för att lindra dess verkan. Detta gäller inte minst i länder där knappa ekonomiska resurser och svaga institutioner resulterar i ytterst begränsade sociala skyddsnät, vilket av logiska skäl gör befolkningen extra sårbar för påfrestningar och sämre skickade att hantera följderna av till naturkatastrofer.

Låt oss gå från abstraktion till konkretion: I dag utgörs biståndsinsatserna till katastrofdrabbade utvecklingsländer i huvudsak av humanitära insatser och återbyggnad. Det betyder i praktiken att multilaterala och bilaterala biståndsgivare ägnar mer resurser åt att lindra effekterna av översvämningar, och mindre åt långsiktiga insatser för kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring i form av exempelvis förbättrade dräneringssystem. Det förbättrar knappast de långsiktiga levnadsvillkoren.

Klimatförändringarna orsakade av ökade utsläpp av koldioxid, metan och andra växthusgaser innerbär en stigande medeltemperatur som leder till fler naturkatastrofer i form av stormar, översvämningar och extrem torka. Huvudrollsinnehavarna, de industrialiserade länderna, i denna klimattragedi drabbas under inga omständigheter lika våldsamt som världens fattigaste människor.

Vi talar om små önationer som riskerar att läggas under vatten, länder med låglänta kustområden som riskerar massiva översvämningar och regioner som går från ogästvänliga tillstånd till obeboeliga.

De fattigaste, som genom sin enkla livsföring bidragit till en viss stabilitet i klimatet, vilkas överlevnad är direkt beroende av naturresurser, jordbruk och fiske kommer drabbas hårdast av klimatförändringarna.

De åtta rikaste länderna i världen, som bara representerar 13 procent av jordens befolkning, är ansvariga för över 40 procent av utsläppen. Mot den bakgrunden måste västvärldens inställning under klimattoppmötet i Köpenhamn i år, då ett nytt globalt avtal ska ersätta Kyotoprotokollet, vara att utvecklingsländerna inte ska lämnas i sticket. Oavsett vad man anser om klimatskulden, så är det i längden billigare att överföra teknologi och know-how som gör att den fattiga världen kan investera sig förbi det negativa fossilberoende som västvärlden lider av.

GD 8 JANUARI 2009

Mer läsning

Annons