Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kompetens är könsneutral!

/
  • Kompetens är en könsneutral egenskap, men det tycks många av de börsnoterade bolagen i Sverige – eller i resten av världen för den delen – inte ha begripit.

Häromdagen presenterade stiftelsen Albright, som bland annat arbetar för att öka antalet kvinnliga ledare i svenskt näringsliv, sin årliga svarta lista om hur det är ställt med kvinnorepresentationen inom de svenska börsbolagen.

Annons

 Stiftelsen fokuserar på företagsledningarna istället för bara på styrelserna där vi ju sedan länge vet att andelen kvinnor är minst sagt blygsam.

Andelen kvinnor i börsbolagens ledningsgrupper har ökat från 14 procent i fjol till 18 procent i år, visar rapporten. Fortfarande saknar 86 börsbolag helt och hållet kvinnor i sina ledningsgrupper. Även det en liten förbättring, förra året var det hela 100 bolag som var helt och hållet mansdominerade. Antalet kvinnliga vd:ar har ökat från 9 till 14 under året, ta dock med i beräkningen att det finns fler svenska börsbolag som har en vd som heter Johan än bolag som har en kvinnlig vd.

Även om Albright-rapporten uppvisar några tecken som på välvilligast tänkbara sätt möjligtvis kan betecknas som lovande, är det fortfarande plågsamt tydligt att börsbolagens snack om vikten av pluralism vid rekryteringar är just bara snack.

Frustrationen många av oss känner över den så uppenbart strukturella diskrimineringen av kvinnor är enorm. Visst kan man också känna oro över att börsbolagen som sitter på den ekonomiska makten och som har så stor betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling missköter sina rekryteringar till högre poster.

Det borde ligga i bolagens intresse att ta in människor med olika utbildning, kompetens och social bakgrund i sina styrelser och ledningsgrupper, att använda hela landets begåvningsreserv, men icke! Ett av de absolut främsta kriterierna för att få toppositioner i börsbolagen är att vara av rätt kön. Det är inte bara en frustrerande påminnelse om vilka strukturella problem jämställdhetsarbetet stöter på utan också företagsekonomiskt vansinne.

Men som sagt: snacka går ju, det gäller även dem som utiftån kritiserar herrklubbarna. Så, vad göra?

För delar av den politiska sfären är svaret enkelt: lagstiftning och kvotering.

Det finns dock gott om anledningar att vara försiktig med att vifta med kvoteringskortet, hur frustrerande än den långsamma utvecklingen är.

Först och främst: det handlar om den grundläggande principen att staten inte ska blanda sig i hur det privata näringslivet sköter sin verksamhet. Börsbolagens styrelsers sammansättning är en fråga för ägarna och politiker ska på inga villkor kunna inskränka börsbolagens självbestämmande.

Kvotering riskerar också att göra kvinnor i höga positioner en björntjänst. Skulle kvotering bli ett måste skulle alla kvinnor som blir invalda i styrelser – hur skickliga de än är – misstänkas vara kvoterade. Vem vill få den stämpeln? Och vad är det som säger att den manliga maktstrukturen överhuvudtaget skulle slås sönder? Kanske skulle den verkliga makten flyttas från styrelserummet och behandlas i mindre – mansdominerade – grupper.

Kvotering lyfts fram av många, som om det skulle kunna utgöra quick-fix för jämställdheten. Men det skulle bara bli en på pappret-lösning och inte den djupgående förändring som krävs. Det krävs till exempel satsningar för att motverka könsbundna val av utbildningar och mer fokus på att öka jämställdheten i uttaget av föräldraledighet. Mycket skulle finnas att vinna på att uppmuntra mer kvinnligt företagande. Inom såväl vård- som tjänstesektorn finns många kvinnliga företagare och att utveckla det kvinnliga företagandet inom dessa branscher skulle på sikt ge fler kvinnor på höga positioner. En sådan naturlig utveckling, sprunget ur kvinnligt företagande, är dock inte vänsterdebattörer intresserade av. De vill hellre kvotera kvinnor till de i deras tycke ”finare” mansdominerade branscherna.

Nya jämställdhetsministern Maria Arnholm konstaterade i en artikel i Svenska Dagbladet häromdagen att hon likt sin företrädare Nyamko Sabuni är negativt inställd till lagstiftning för att komma till rätta med jämställdhetsproblematiken i det svenska näringslivet. Däremot vill hon tillsammans med näringslivet hitta något typ av system och typ sätt att arbeta som passar oss i Sverige, säger Arnholm och lyfter fram lönekartläggning och andra instrument för att synliggöra jämställdhet.

Uttalandet är långt ifrån det jävlar anamma man hade önskat sig av den nya jämställdhetsministern, men hon har i grunden rätt. Den pinsamma underrepresentationen av kvinnor inom den ekonomiska makten i Sverige är resultatet av samhällsstrukturer som kräver satsningar på bred front. Inte slentrianmässiga kvoteringskrav.

Mer läsning

Annons