Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kultursossen som vet vad du vill ha

/

Annons

Den vanliga reaktionen när man läst texter som man inte håller med om är stridslust. Att osäkra pennan. Bemöta budskapet. Påtala faktafel, och tankefel.

Men några få gånger blir reaktionen en annan.

Någon enstaka gång händer det att man läser en text som är så makalöst vanvettig att man slås av tanken att texten som sådan kanske utgör någon slags konstnärlig installation eller ingår i en absurd performanceteater.

På Sveriges Radios hemsida, sr.se, kan man läsa en artikel från den 27/2 skriven av radioteaterns chef Stina Oscarson, vars porträtt i höstas ståtade på socialdemokratiska affischer i Sandviken dit hon var inbjuden att tala hos nätverket ”Kultur(s)ossen”.

Oscarson börjar med att påminna om händelsen 1978 då Nordkoreas diktator Kim Il-Sung beställde kidnappning på Sydkoreas mest kända filmpar. Detta dels för att tvinga dem att göra regimvänlig film, men inte minst också för att roa diktatorns son, Kim Jong-Il, besatt av filmer från den kapitalistiska världen, inte minst dess (kvinnliga) filmstjärnor.

Händelsen är en av de mer halsbrytande som den stalinistiska regimen ställt till med, och då är konkurrensen ändå mycket hård. Det sydkoreanska paret lyckades dock turligt nog att fly, efter åtta år i fångenskap.

Anledningen till introduktionen om det kidnappade filmparet är emellertid inte att berätta vidare om den förskräckande episoden, utan att Oscarson tycker det är en lämplig liknelse till hur ”konsten och det fria ordet kidnappas även här”. Och även om ”sätten att tysta motstånd ser annorlunda ut i diktaturer än i marknadsekonomiska demokratier” är ”tekniken densamma”.

Några exempel på filmstjärnor som folkvalda regeringar i Sverige eller andra demokratier kidnappat, framför emellertid inte Oscarson, inte heller andra exempel på att ”tekniken” (vilken då?) skulle vara densamma i Sverige som i Nordkorea.

Det som i stället nämns som likvärdigt med den nordkoreanska kidnappningen är att Riksteaterns chef sagt att göra teater är en kundorienterad verksamhet, att varuhuset NK i Stockholm för 700 kronor säljer lakanset med wellpappmotiv (marknadsfört som ”uteliggardesign”), och att näringslivets tankesmedja Timbro arrangerat en ”så kallad” kulturdebatt, med ”tre vita män med makt och pengar” och två ”unga kvinnliga kulturarbetare” som ”tvingas tramsa runt” och ”utan faktakunskap” ”inte har annat än sexskämt att komma med”. Dessa ”fattar inte att de sålt sig”, och förutom sig själva även sålt ut ”hela den feministiska kampen”. (De båda kvinnorna som Oscarson framställer som prostituerade bimbos är skådespelaren Lo Kauppi och teaterchefen Martina Montelius, fast Oscarson vågar inte nämna dem vid namn.)

(Avskyn mot Timbro är ju för övrigt inte alls förvånande, men ändå lite pikant. I en artikel i GD den 1/10 framhåller i stället Oscarson en medverkan av henne själv vid – just – en kulturdebatt på Timbro, som motvikt till hennes deltagande hos Kultursossen i Sandviken. Men man får väl utgå från att Oscarsons Timbrovisit, till skillnad från Kauppis och Montelius, inte innebar att hon lät sig kidnappas och sälja ut den feministiska kampen.)

Fördömer man så lidelsefullt de företeelser som Oscarson radar upp, är jämförelsen med Nordkorea logisk.

Där ser antagligen polisen till att eliminera uteliggare, wellpapp är förmodligen en bristvara, och något varuhus likt NK finns knappast. Den statliga nordkoreanska konsten skulle nog få betrakta som kundorienterad, och varken Timbro eller kulturdebatter torde existera.

Oscarson avslutar med att hävda att teater inte ska ge folk ”vad folk vill ha”, utan ”ge folk det som de inte visste att de önskade”.

Oscarson vet uppenbarligen hur man lyckas.

Jag visste inte att jag ville ha hennes artikel.

Mer läsning

Annons