Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kyrkan som offentlig byggnad

/

Annons

I går firade vi Sveriges nationaldag. I dag är ånyo arbetsvecka, och det är sista skolveckan för många elever. Varje år ges därför vid denna tid ett tillfälle att diskutera frågan om huruvida skolavslutningen kan äga rum i någon kyrkobyggnad (oftast Svenska kyrkan) eller inte.

Debatten engagerar sannolikt mer andra grupper än de som berörs; media och ateistiska organisationer snarare än ele-ver, föräldrar och skolpersonal, och skolavslutningar i kristna rum verkar i väldigt liten utsträckning uppröra till exempel muslimska och judiska skolbarn och deras föräldrar.

Därmed inte sagt att debatten är ointressant, därmed inte heller sagt att det ibland är relevant att diskutera även teoretiska och principiella frågor även om de knappast engagerar människors vardag.

Men det finns ett grundförhållande som måste slås fast från början, som egentligen ger svaret på frågan men som märkligt ofta glider obemärkt förbi. Svenska kyrkan är inte bara religion, utan också tradition. Väldigt många förknippar helt enkelt inte kyrkobyggnader och präster, giftermål och begravningar, eller ens kristna högtider och gudstjänster, som särskilt religiösa.

Kyrkor uppfattas av många snarare som en av flera officiella byggnader på en ort, ståtligare än Folkets hus och kommunalförvaltningar, och inte sällan mer lämpade för konserter än skolaulor.

Den allra största kristna högtiden, julen, firas ju numera i allt mindre utsträckning till minne av Jesu födelse; i praktisk handling är det väl snarare månglarna i templet som hedras. Påsken föräras hönors ägg, och på den nyligen hållna Kristi Himmelfärdsdag skänker vi tacksägelse över att den gett upphov till begreppet klämdag. Medlemskapet i Svenska kyrkan är för många ren slentrian; man har ännu inte brytt sig om att spara pengar på att gå ur.

Detta är väl egentligen ett större problem för Svenska kyrkan än för de skolor som håller avslutning där. Den förkunnelse som predikas varken berör eller upprör särskilt många. För de kyrkligt aktiva borde detta bekymra mer än för för rektorerna, som ytterst fattar beslutet om skolavslutningens upplägg.

Sedan en tid tillbaka är Svenska kyrkan skild från staten. Där kan vi tala om en riktigt viktig principiell fråga. Staten ska inte tvinga på sina medborgare en bekännelse till en viss religion, eller någon religion över huvud taget.

För Svenska kyrkan innebär det ett komplicerat val mellan att antingen bli ännu mer ”urvattnad”, i syfte att fortsätta vara folkkyrka för en allt mer sekulariserad befolkning, eller att fördjupa förkunnelsen för de allt färre, men alltjämt trofasta, själarna i församlingen.

Den senare utvecklingen skulle försvåra för skolor att vidmakthålla avslutningar i kyrkan. Men där är vi inte ännu.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons