Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lämna inte fältet fritt för SD

/

Turordningen gav i år Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson uppdraget att på söndagen inleda Almedalsveckan.

Annons

SD-ledaren talade under devisen ”Ingen ska lämnas utanför”, vilket måste vara en av nutida svensk politiks värsta nyspråk. Det här är ju partiet som har bildats just för att aktivt vilja stänga en grupp utanför, de som flyr till Sverige för sina liv.

Man brukar ju skratta lite åt att SD ser invandring som orsaken till samtliga problem i samhället, inklusive vädret. Åkesson gjorde inget för att bredda den bilden.

Men ironiskt nog har SD:s huvudfråga, migrations- och integrationspolitiken, snarast kommit att diskuteras mindre efter partiets inval i riksdagen.

De sju icke-sverigedemokratiska partierna har adderat idioti till idioti, självmål efter självmål, i sina försök att hålla den invandringskritiska opinionen nere och sverigedemokratiska partier utanför riksdagen.

Före valet skulle SD och deras huvudfråga ignoreras. Genom att låtsas som om att SD inte fanns trodde man att väljarna inte skulle upptäcka partiet. Men i stället skapade de etablerade partierna en bild av att de, som hade privilegiet att vara inne i riksdagsvärmen, var ”oschyssta” mot SD och ville frysa ut dem, och eftersom de inte ville ta några debatter med SD fick SD:s åsikter i invandrarfrågan stå oemotsagda.

Efter valet flyttade de sju etablerade partierna ner i en ännu trängre sandlåda. Nu när SD väl var invalt i riksdagen och verkligen hade behövt debattmotstånd, skruvade i stället partierna sin fatala vända-ryggen-till-strategi ytterligare ett varv, och började tjafsa om vilken sida, regeringen eller oppositionen, som SD oftast röstat med.

Som om det skulle gå att göra något åt vad SD tyckte. Och som om riksdagsarbetet vore en tävling som gick ut på att försöka förutse om SD skulle råka rösta på ens förslag – och i så fall ändra det. Det vore ju – om något – att låta SD styra svensk politik (fast bakvänt).

Partier är till för att driva politik utifrån hur man med sin ideologiska grund kan hitta lösningar på aktuella samhällsproblem. Råkar andra partier finna samma lösningar så är väl det snarare bra än dåligt, eller i alla fall åtminstone inte ett skäl till att byta åsikt.

Att utifrån skilda ideologier hamna på samma linje är inte detsamma som att samarbeta. Det är förståeligt om till exempel liberaler känner det svårt att aktivt sätta sig ned vid ett bord tillsammans med sådana vänsterpartister som fortfarande kallar sig kommunister, eller med sverigedemokrater, och utmejsla gemensamma förslag, även om liberalers och vänsterpartisters åsikter om flyktingpolitik kan ligga nära varandra, eller liberalers och SD:s när det gäller äldrepolitik. Men att aktivt samarbeta är inte samma sak som om skilda partiers förslag visar sig likartade när en fråga väl hamnar på riksdagens bord.

Med SD i riksdagen är det inte längre möjligt för regeringens ansvariga i migrations- och integrationsfrågor att tacka nej när TV och andra bjuder in dem att möta Jimmie Åkesson i debatter om invandring. Men där har regeringen utsett en ideologilös byråkrat till migrationsminister och en integrationsminister vars främsta försvar för en human flyktingpolitik reduceras till en budgetkalkyl; en fråga om att invandrare gör nytta för Sverige genom att arbeta. Som om Sverige skulle ta emot flyktingar av egoistiska skäl.

För några veckor sedan skedde dock att ett parti äntligen gjorde ett seriöst försök att angripa de problem med integration som invandring ganska självklart kan leda till, initialt. För det vore väl märkligt om endast en dynamisk process i samhället skulle vara fri från problem. I takt med tiden måste alla politikområden förändras – skola, miljö, ekonomi, vård – det begriper ju alla. Det vore märkligt om ett politikområde utgjorde ett undantag.

Folkpartiet presenterade den 12 juni sju punkter för en förbättrad integration. Vad händer då? Jo, åsiktspoliser som till exempel Aftonbladets ledar- och kultursidor fördömer utspelet inte bara i sak, utan också att det överhuvudtaget sker. ”Folkpartiet spelar SD i händerna”, hette det.

Men hur ska den opinion som är tveksam till invandring kunna förändras om inga andra röster hörs i debatten än Sverigedemokraternas?

Det går inte att påverka utan att agera, agitera och argumentera. De partier och politiker som inte förstår det, eller inte förmår det, bör ägna sig åt något annat.

Mer läsning

Annons