Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liberala förhoppningar för 100 år sedan

/

Annons

Denna helg håller Folkpartiet liberalerna landsmöte. För ungefär hundra år sedan, den 7 oktober 1911, tillträdde en liberal regering som breda folklager hade oerhörda förhoppningar på. Skulle svenska folket äntligen få demokrati?

Det var Karl Staaffs andra regering. (Hans första regering, direkt efter unionsupplösningen 1905, avgick sedan den fått nej på sitt rösträttsförslag.)

Månaden innan hade det första andrakammarvalet med rösträtt för de flesta män hållits. 1911 hade omkring 80 procent av männen rösträtt, dubbelt mot valet innan.

I valet 1911 fick liberalerna 102 mandat, socialdemokraterna 64 och högern också 64 mandat. Alltså en mycket stor majoritet för de två partier som krävde demokrati.

Högerregeringen Lindman avgick. Kung Gustav V sökte i det längsta förhindra att Staaff fick bilda regering. Staaff visste att han hade Brantings stöd inte bara i rösträttsfrågan utan också för andra reformer.

För demokrati krävdes också rösträtt för kvinnor och lika kommunal rösträtt. Riksdagens första kammare hade fortfarande kompakt högermajoritet, då den utsågs indirekt av landsting och fullmäktige i större städer, i sin tur valda i ett system där rösträtten var graderad efter inkomst och förmögenhet.

Frågan om införande av demokratin låg under den nye justitieministern Gustaf Sandström, välkänd advokat i Gävle.

Regeringen kunde 1913 införa folkpension, på förslag från civilminister Axel Schotte, som verkat i Gävle innan han blev landssekreterare i Karlstad.

Ingen annan regering har väckt så stora förväntningar.

Hjalmar Brantings tre korta regeringar på 20-talet saknade riksdagsmajoritet. I efterhand talas ofta om Per Albin Hanssons regering 1932. Men ingen visste då att den inledde 44 års socialdemokratiskt maktinnehav (inklusive beredskapsårens samlingsregering och två koalitioner).

Staaffs rösträttsförslag fick inte stöd i första kammaren, och 1914 avsattes regeringen genom kungens borggårdskupp.

Gustav V hade hela tiden högerledarna som hemliga rådgivare. Drottning Viktoria samarbetade öppet med den tyske ambassadören i försöken att, om så behövdes med våld, få bort regeringen. Kungaparet var inte bara emot demokrati och parlamentarism, särskilt drottningen såg som överordnat mål att kunna få Sverige som militär lydstat till kejsarens Tyskland.

Staaff avled 1915. Först sedan kungaregeringen ”Hungerskjöld” lett till svår livsmedelsbrist under första världskriget fick liberalen Nils Edén 1918 bilda sin koalition med socialdemokraterna.

1918 drev han igenom principbeslut om demokrati. Högens och kungaparets motstånd gjorde att Sverige fick demokrati sist av alla länder i Norden. Första riksdagsvalet med kvinnor hölls 1921.

Mer läsning

Annons