Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Light, mellanmjölk eller knallrött

/

Annons

Kraven på Lars Ohlys avgång kommer nog efteråt att anses som årets Almedalssnackis. I synnerhet som mycket talar för att detta snack faktiskt leder till att Ohly till sist avgår, mer eller mindre ofrivilligt.

För vilken uppvaktning han fick i tisdags av sina egna, Ohly! I stället för hans utspel om ett gemensamt rödgrönt alternativ till jobbskatteavdraget kom hela hans dag att handla om undersökningen som visade att över hälften av Vänsterpartiets distriktsordföranden vill byta ut honom inför nästa val.

Ännu mer graverande för Ohly, om uppgiften från den partiet närstående tidningen Flamman på nätet stämmer, är att också sex av sju ledamöter i verkställande utskottet uppmanat honom att avgå.

Med sådana kamrater är fiender överflödiga.

Även på onsdagen fortsatte snacket, för då tillkännagav till GD Gävles V-riksdagsledamot Ulla Andersson, tillika partiets ekonomiska talesperson, sin kandidatur.

Så nu gräver falangerna inom V upp sina stridsyxor.

Kommunisterna mot förnyarna.

De förra lyckades hårdhänt rensa ut de senare, i och med valet av Lars Ohly som partiledare för drygt sju år sedan.

Men nu siktar förnyarna på revansch, i och med att deras frontfigur Jonas Sjöstedt kommit hem från Bryssel och USA, och även nått en plats i riksdagen.

Hans vilja att ta över efter Ohly var redan känd innan Almedalen, men behäftad med reservationen att han kandiderar bara om Ohly avgår självmant. Men just på samma dag som Ohly skulle tala i Almedalen, hade Sjöstedt kommit på att det vore ”schysstare” mot Ohly att klargöra att han kandiderar i alla fall, även om Ohly vill sitta kvar. Detta för att inte ”sätta någon press” på Ohly att avgå.

Det var ju verkligen ädelt av Sjöstedt. Man undrar ju hur lättad Ohly var över att få tyngden av pressen från Sjöstedt avlastad just på sin Almedalsdag. Den blide Sjöstedt saknar uppenbarligen inte rävar bakom öronen.

Hans mjuka framtoning är populär. Sjöstedt har ett mycket starkt stöd i sitt hemlän Västerbotten, där han drar röster långt utöver V:s normala väljarstöd. Också inom partiets kommunistfalang erkänner en del motvilligt att han kanske trots allt är den som bäst kan bryta partiets nedåtgående trend.

Samtidigt är kommunistfalangens kärna hårdför av det slag som anstår äkta revolutionärer, och de sätter trohet mot de marxistiska dogmerna före ökat väljarstöd. Det förklarar varför Ohly så envist vill bita sig kvar, kanske ända fram till en sluten votering i kongressalen, kanske till och med mot bättre vetande.

Det är i denna strid som Ulla Andersson har sin chans – som mellanmjölksalternativet mellan knallröd kommunistisk standard och Sjöstedts socialism light.

När avgångskraven började höjas blandade Ohly in en drottning i kortleken, alltså ett delat ledarskap som hos Miljöpartiet. Detta som taktik för att hålla sig kvar – hans motståndare kunde ju då rösta bort ”halva” Ohly. Men man kan ju tänka sig vem som skulle dominera om den som varit partiledare i många år sitter kvar, men får ett på papperet jämställt kvinnligt språkrör vid sin sida.

Diskussionen om ett delat ledarskap fick emellertid egna ben, och har även tvingat fram Sjöstedt att uttala sig positivt. Han och Ulla Andersson ihop skulle dock bygga in falangstriderna i själva ledarduon, och den risken finns oavsett vilka två som väljs.

Med detta för ögonen kan partiet till sist ändå landa i att den traditionella ordningen med en partiledare trots allt är bäst – och när falangerna blivit stridströtta välja ingen av Ohly eller Sjöstedt. Utan den kvinnliga kompromisskandidaten – Ulla Andersson.

DAVID NYSTRÖM

Ledarskribent

Mer läsning

Annons