Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är ingen hockeymatch

/
  • Försäkringskassans uträkning om hur mycket assistanstid en person behöver påminner om ishockeyn effektiva speltid.

Annons

En ishockeymatch räknas i effektiv matchtid, alttså den faktiska tid som spelet pågår. Tiden stoppas varje gång domaren blåser av spelet och startar sedan igen när spelet åter sätter igång. Motsatsen, ineffektiv speltid, används i till exempel fotbollen. Klockan fortsätter att gå även vid spelavbrott och domaren gör en bedömning hur mycket tid som ska läggas till i slutet av matchen. Domaren blåser av matchen när denne tycker att det är lämpligt.

I vardagen är användandet av den effektiva speltiden omöjlig. Det tar förvisso kanske inte exakt två timmar att städa huset, men inräknat ett par pauser för att gå på toaletten eller för att pusta ut en kvart medan golvet torkar så tar det den tiden.

Eva Andersson från Gävle (som GD berättat om på nyhetsplats i ett par artiklar) kan inte se eller gå och kan bara röra lite på kroppen. För att klara sin vardag behöver hon hjälp från personliga assistenter. Hon kan inte hälla upp ett glas saft själv, inte gå på toaletten – inte ta en promenad för sig själv.

Assistenterna hjälper henne att genomföra allt det där som vi andra gör utan att tänka på det. Men nu förlorar Eva nästan all sin personliga assistans, från 91 timmar i veckan till 16. Beslutet att ta av henne 75 timmar assistans har tagits sedan en handläggare från Försäkringskassan besökte henne. Han har sedan räknat ut hur lång tid hon är på toaletten, hur lång tid det tar för henne att äta och så vidare.

Allt enligt principen om effektiv matchtid.

Regeringen skärpte för några år sedan reglerna för assistansersättningen sedan en utredning visat att ersättningen missbrukades och användes på fel sätt. Den så kallade 20-timmarsregeln innebär att om funktionshindrade behöver mindre än 20 timar hjälp i veckan får kommunen stå för assistansen. Om de grundläggande behoven tar 20 timmar eller mer står Försäkringskassan för kostnaderna.

Eva Andersson kan till exempel inte ta sig in och ut ur duschen själv, men när hon väl är i duschen kan hon tvätta sig själv. Men assistanstiden är som en hockeymatch, det är bara den effektiva tiden som räknas och klockan sätts så att säga igång när Eva ska ut ur duschen igen. Enligt en regeringsrättsdom från 2009 ska nämligen Försäkringskassan bara räkna den aktiva tid som de personliga assistenterna arbetar. Alltså räknas bara tiden då assistenterna hjälper henne in och ut ur duschen, inte själva duschandet.

Försäkringskassehandläggarens uträkningar stämmer inte överens med Evas uppfattning om vad hon behöver hjälp med, eller vad de personliga assistenterna tycker. Nej, det går knappast att hitta någon som tycker att det är rätt att ta av Eva hennes timmar. Alla – även Försäkringskassan – tycks dessutom anse att det är fullständigt oacceptabelt i sin omänsklighet att ta bort hennes chans till ett – som hon själv säger – någorlunda uthärdligt liv där det kan ingå ett teaterbesök (synnerligen ineffektiv sysselsättning enligt reglerna). Ändå blir hon av med sin assistans.

Är det tuffare regler eller ”vi tolkar reglerna som fan tolkar bibeln-handläggare” på Försäkringskassan som är orsaken till beslutet att döma Eva Andersson till ett sämre liv? Eller en kombination av de båda? Oavsett är det fullständigt orimligt att människor döms till ett passivt liv på grund av att kroppen sviker.

Eva Andersson har lämnat in en överklagan och allt annat än ett ändrat beslut vore en skandal. För livet är ju faktiskt ingen hockeymatch där bara den effektiva tiden räknas, den ineffektiva tiden – pauserna – är en nog så viktig del av vardagen.

Mer läsning

Annons