Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Människans eget ansvar

/

Visst har integrationsminister Erik Ullenhag problem. Men dessa handlar inte främst om hans senaste utspel, om att nyanlända invandrare ska få sänkt ersättning om de inte vill flytta för att ta jobb, och inte heller om Ullenhags och regeringens sakpolitik i integrationsfrågorna rent generellt.

Annons

Integrationsministern har efter sitt utspel fått kritik av Aftonbladet. Den S-märkta ledarredaktionen har undersökt om det verkligen förekommer att nyanlända erbjuds jobb på annan ort, men inte vill ta dem, och funnit att ingen myndighet har statistik.

Att statistik inte finns behöver förvisso inte vara detsamma som att ett problem inte finns, en tolkning som Aftonbladet gör, men i detta fall torde det nog ändå vara så: huvudproblemet är ju allomvittnat att nyanlända invandrare inte erbjuds jobb överhuvudtaget, varken på den ort de bor på eller på någon annan ort.

Aftonbladet menar därför att Ullenhag spär på invandrarfientliga åsikter. Tidningen kan ha en poäng i att tajmingen verkar svårmotiverad, men det behöver ju inte vara fel att politiker slår fast principer, även om ett problem är litet eller inte finns. Arbetslinjen utgör ju regeringens främsta ideologiska linje, och givetvis ska den gälla alla, och givetvis bör det finnas sanktioner mot att inte ta arbete – i fall så sker.

Men Aftonbladets huvudpoäng är det allvarliga i sammanhanget, och den måste uppmärksammas eftersom Aftonbladet inte är en marginell röst i den politiska debatten utan tvärtom representativ för svenskt vänstertänkande i bred bemärkelse.

Tidningens främsta kritik mot Ullenhag är att han ”flyttar ansvaret till den enskilde” (för att söka jobb).

”Flyttar ansvaret” – från vem då?

Det är logiskt att en vänstersinnad analys utgår från att det är ”samhället” (för det är väl det som Aftonbladet syftar på) som i första hand har ansvar för människors väl och ve. I andra tvingas människor själva ta ansvar för sin försörjning, när onda borgerliga regeringar ”skjuter över” ansvaret på dem.

Det är viktigt att bemöta detta synsätt eftersom det varit förhärskande i decennier: Det är samhället som ska söka jobb åt folk. Som har huvudansvaret för att uppfostra barn. Som måste göra skolan ”roligare” för att eleverna inte ska skolka. Etcetera. Så är det inte! Det är varje människas rätt och plikt och rätt att ansvara för sitt eget liv.

Vad gäller den FP-märkta integrationsministern så har han andra problem än politiska. Till exempel en bostadsminister behöver inte vara retoriskt stark, men ministrar på politiskt minerade områden måste vara det. Ullenhag gör ett för blodfattigt intryck i TV, och han förlorar oftast sina debatter mot SD:s Jimmie Åkesson – givetvis inte sakpolitiskt, men Åkesson tillåts få in fler bollar i mål.

Någon gång måste detta sägas: Erik Ullenhag var en felrekrytering på just denna ministerpost. Han hade varit formidabel som till exempel högskole- och globaliseringsminister, jämställdhetsminister eller varför inte Europaminister. Men integrationsministerposten behöver någon som brinner i ögonen. Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson kunde ha bytt portfölj med varandra, eller varför flytta bort Nyamko Sabuni?

FP-ledaren Jan Björklund skulle till varje pris få in Ullenhag i regeringen för att kunna ge Birgitta Ohlsson en match i efterträdarfrågan, för det är allom känt att Björklund inte vill se Ohlsson som efterträdare då det skulle bli aktuellt.

Men i stället har han sänkt Ullenhags chanser genom att ge honom kamikazeuppdraget att vara integrationsminister.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons