Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marklund vs Dostojevskij

Annons

tyngd av sitt sociala arv. Jag beundrar henne, Arbetarbladets politiska redaktör Jenny Wennberg, när hon ger sig in i den koleriska debatten som följt på den kulturpolitiska utredningen. För att avhandla kultur, ett ämne som ofta framkallar onyanserade ställningstaganden, kan leda käpprätt fel. Så även denna gång.

Det är skillnad på att vara utbildad och bildad, konstaterar Wennberg, och så långt håller resonemanget. Men påståendet att kulturkonsumtion är en klassfråga som fragmenterar befolkningen i en kulturellt berikad och en dito fattig grupp gör analysen schablonmässig.

vänsterdebattörer reflexmässigt filtrerar verklighetens ljus genom – klassperspektivet – vilseleder tankegångarna. Tillskriver man människor egenskaper utifrån en ynka variabel så krymper man dem till oigenkännlighet. Med andra ord, låter man klasstillhörighet förklara alla tänkbara samhällsfenomen så säger man ju att människor med en viss social bakgrund måste dela karaktärsdrag. Det är en problematisk föreställning som utesluter personlig utveckling utöver den snäva ram som klass utgör.

Närmar man sig kulturkonsumtionen med en endimensionell förklaringssansats, och dessutom väljer att inte problematisera själva kulturbegreppet, ja då blir det pannkaka även av de djärvaste bemödanden.

Så att fortsätta utan att presentera en kort definition vore ett präktigt självmål. Kultur. Antingen refererar man till andlig odling, vilket är ett kvalitativt begrepp som avser estetiskt skapande i kreativa uttrycksformer. Tänk konst, litteratur, musik och teater. Eller så refererar man till det antropologiska konceptet, alltså allt mänskligt beteende som inte är genetiskt grundat.

det kvantitativa begreppet – här social klass – avgör tillträdet till den ”finkulturella” scenen, definierad av över- och medelklassen. Deras tolkningsföreträde om vad som är god respektive dålig smak bildar sedan ångestframkallande rättesnören som arbetarklassen har att förhålla sig till.

Goja! Smakdomare finns inom alla klasser, subkulturer och genrer. Från punkälskande arbetarungar och cineaster på bruket till designkids på Söder. Vad som berikar själen och väcker fantasin är högst subjektivt; perspektiven är svindlande, variationerna oändliga.

Skiljelinjen mellan de som föredrar Marklund framför Dostojevskij går inte via över- och arbetarklass, utan mellan smak och intresse. Så: Läs hellre Marklund om du njuter av det, än Dostojevskij för att han antas ingå i en social metamorfos.

Mer läsning

Annons