Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

...men Åsa ville inte svara

/

Annons

I onsdags fick jag tillfälle att möta Miljöpartiets nya språkrör Åsa Romson. Äntligen, tänkte jag, skulle jag få möjlighet att ställa min fråga öga mot öga till en högt uppsatt miljöpartist – till och med ett av språkrören, och dessutom den av dessa båda som anses specialiserad på miljöpolitik!

Frågan borde vara särskilt intressant för ett miljöparti:

– Vilket energislag ska avvecklas först, fossil energi eller kärnenergi?

Fossil energi är den fullständigt dominerande, globalt sett. Beroende på hur man räknar står den för 70-80 procent av världens energiproduktion. Adderar man kärnkraft så hamnar vi grovt räknat på runt 80-90 procent. Inte ens i avsiktligt skruvade beräkningar når man ner till under 60 procent. Oavsett vilket så handlar det om enorma energimängder att ersätta, eller spara bort.

Ledsamt nog står det dock inte en miljon vindsnurror på Antarktis, en miljard solcellspaneler i Sahara och tiotusen vattenkraftsdammar i Kina färdiga att trycka på knappen ”On”, så att man i exakt samma ögonblick kan trycka på ”Off”-knappen både på världens samtliga kol- olje- och gaskraftverk, och på världens samtliga kärnkraftverk.

Man måste välja vilken sorts energi man vill avveckla först.

Innan jag ställde min fråga till språkröret ville jag bara konstatera att vi i stora drag var överens om bakgrunden:

1) Växthuseffekten är ett allvarligt och akut hot mot jorden och allt liv på den, och detta i närtid. Om inget görs kommer dramatiska, oöverblickbara och irreversibla förändringar att ske inom bara decennier; utrotning av arter, utbredning av öknar, låglänta städer och byar som dränks.

2) Utvecklingen går dessutom åt fel håll. Målet som satts är att inte att stoppa uppvärmningen, utan bara att begränsa den till +2 grader – ett mål som vi dessutom kommer allt längre ifrån.

3) Växthuseffekten är global, inte nationell. En koldioxidatom från ett kolkraftverk i Kina orsakar samma påverkan på Sverige som en koldioxidatom från en lastbil i Sverige. Frågan kräver således, mer än andra frågor, globala åtgärder, överenskomna av världens samtliga länder i samförstånd.

4) Orsaken till växthuseffekten är i allt väsentligt fossil förbränning syftande till el och värme.

5) Energibesparing och förnybar energi har en oerhörd potential, dock inte så stor att den i ett och samma ögonblick kan ersätta all jordens fossilkraft och kärnkraft.

Åsa Romson nickade instämmande.

Så mot bakgrund av växthuseffektens allvar och omedelbara globala hot (inte ett eventuellt och regionalt hot, i en eventuell framtid):

– För varje besparad kilowatttimme, eller nytillkommen kilowattimme från förnybara energikällor – vilken sorts kilowattimme ska den ersätta; en fossilproducerad, eller en kärnkraftsproducerad?

Åsa Romsons första svar blev just det snävt nationella, som jag uttryckligen inte efterfrågade, men som tyvärr är Miljöpartiets standardsvar, nämligen att Sverige har ett elöverskott, och därför kan avveckla vår kärnkraft. Jag avstod från att förlänga diskussionen med att påpeka att Sveriges fossilfria elöverskott ju kan ersätta en del dansk och tysk kolkraftproduktion, utan upprepade min huvudfråga.

Åsa Romsons svar nummer 2 var ovanligt uppgivet och pessimistiskt för att komma från Miljöpartiet, nämligen att det inte skulle finnas något globalt organ att driva frågan globalt i (det vill säga att min fråga var irrelevant). Men klimatfrågan är ju tvärtom en av de frågor som renderat flest internationella toppmöten, under hela det senaste decenniet (låt vara att resultaten är bedrövande). Fast även om det nu inte skulle ha förekommit några klimattoppmöten alls, så vore det ju märkligt om inte ett miljöparti skulle ha en principiell åsikt i frågan om vad som bör avvecklas först; fossilkraft eller kärnkraft.

Så jag tvingades upprepa min fråga även en tredje gång. Vilken energi ska avvecklas först, fossilkraft eller kärnkraft?

Svaret från Miljöpartiets språkrör blev lakoniskt:

– Båda.

Miljöpartiet strävar ju nu efter att uppfattas som ett ”seriöst” parti, moget att ingå i regering, villigt att kompromissa och nå praktiska politiska resultat.

Att försöka slingra sig ur tydliga, men obekväma, frågor, visar att Miljöpartiet tagit till sig åtminstone de sämsta sidorna hos de traditionella och etablerade partierna.

David Nyström

Ledarskribent

david.nystrom@gd.se

Mer läsning

Annons