Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Midsommaren 2112

/
  • På 100 år steg havsnivån med 100 meter och lade stora delar av Sverige och världen under vatten.

Annons

Det hade varit ett lyckat och glatt firande i Stigslund. Nu var resterna av den inlagda pangasiusfilén, de solmogna bananerna och vispgrädden indukade.
Medelåldern runt bordet var strax under 100, precis som riksgenomsnittet. Den äldste var så gammal som 117. Han mindes tydligt sin barndoms midsomrar från början av förra seklet.
– Då fanns det många små barn som sprang med blomsterkransar i håret. Det var innan kaktusarna tog över, och när folk fortfarande födde barn. Sill fanns det på den tiden, och jordgubbar!
Sill visste ingen längre hur den smakade. Den hade fiskats ut i mitten av 2000-talet, liksom torsk och lax som inte klarade de allt varmare havsvattnet. Jordgubbar odlade man fortfarande på Svalbard, en dyr delikatess.
+40 hade det varit på årets midsommarafton, en genomsnittlig sommartemperatur.

Vi satt och såg ner på Gävles övergivna gamla centrum. Kyrktornen och de högsta våningarna stack upp ur havet, som hade stigit 7 meter. Kommunen hade inte sett det som meningsfullt att riva husen när man var tvungen att evakuera Gävleborna högre upp i terrängen.
Sverige hade nu 90 miljoner invånare. Europas sydligaste boplatser låg högt uppe i Alperna och de andra bergskedjorna. Det gick att bo där om man var uppe på natten och sov på dagen, långt inne i de grottstäder som sprängts in i bergen.
– Alla holländare som bor här hade ett eget land på den tiden, men det låg under den dåtida havsytan, och vallarna sprängdes 2050, berättade den gamle.
Kiruna med sitt tempererade klimat var den populäraste orten för alla som flytt söderns hetta. Jordens befolkning hade minskat i snabb takt, när man hade tvingats överge folkrika länder i Afrika, Asien och Sydamerika, liksom hela Australien, och kaos och svältkatastrofer utbrutit.
De överlevande hade flytt framför allt till ”Ryska rivieran”, som den forna Norra ishavskusten populärt kallades. I Sibirien bodde nu tre av jordens fyra miljarder människor, norra Kanada och det bördiga Grönland inhyste resterande miljard.

Antarktis och Sydamerikas sydspets Eldslandet (vars namn, liksom Grönland, nu lustigt nog blivit riktigt passade) började bli allt mer populärt.
Man skojade om att det nu kommer att utvecklas två människoarter, eftersom kontakterna mellan jordens båda poler skulle bli allt mindre, i takt med sinande flygbränslen och att man snart inte kunde passera ekvatorn i den 80-gradiga hettan och röken från de brinnande regnskogarna.
Men prognosen för mänsklighetens överlevnad, ens vid polerna, var dålig. Därför hade barnafödandet gått ner dramatiskt i mitten av förra sekelskiftet, när det stod klart att man inte lyckats stoppa användningen av de fossila bränslena och att temperaturen år 2100 skulle öka med sex grader.
Prognosen överträffades till och med, det blev sju. Nu var man på väg mot åtta, kanske nio år 2200.

Den uppgivenhet som spritt sig hade lett till att mänskligheten inte orkade med att uppoffra sig för koldioxidbegränsande åtgärder. Det var ju ändå för sent. Tvärtom hade en ”vi kör så länge det ryker”-attityd spritt sig. Charterresorna till Maldiverna hade ökat dramatiskt; ”det gäller att passa på medan landet ännu finns”, resonerade många. Maldiverna begravdes i havet år 2070.
– Vi misslyckades, konstaterade den gamle. USA förnekade växthuseffekten, Kina och Indien struntade i den, Ryssland var aktivt för en varmare värld för att de skulle tjäna på det.
– Alla länder som hade kol- olje- och gastillgångar gjorde slut på dem, inget världssamfund fanns som kunde stoppa det. Nationalistiska partier hade ökat, och varje land såg bara till sitt eget bästa, inte till jordklotets bästa.

– Miljörörelsen inriktade sig envetet på att bekämpa kärnkraft i stället för att bekämpa fossilkraft. In i det sista hävdade de att kärnkraft bara kunde bidra marginellt till att minska växthuseffekten. Men tänk hur mycket koldioxidutsläpp vi hade besparat planeten om inte miljörörelsen lyckats bromsa kärnkraften!
– Och även om det nu vore som miljörörelsen sa i början på 2000-talet, att kärnkraften bara kunde minska koldioxidutsläppen marginellt – tänk om det var just den marginalen som hade hindrat klimatet från att börja skena?

Mer läsning

Annons