Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När behövs ett parti?

/

Annons

Behövs KD?

Oftare än när det gäller andra partier ställs frågan just till KD, och oftare än när det gäller andra ämnen är kommentarer om KD relaterade till just denna fråga.

Det kan naturligtvis bero på partiets mycket dåliga opinionssiffror. Men Behövs MP? Behövs SD? Behövs V? Sällan ställdes denna fråga när dessa partier i olika tider låg under riksdagsspärren.

Frågan om huruvida ett parti behövs kan givetvis vara berättigad när det politiskt kommit att ligga mycket nära ett annat parti eller blivit ideologiskt diffust.

Ett exempel på det förstnämnda kan faktiskt vara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, när det nu slumpat sig så att S med Juholt rört sig tydligt vänsterut, och V med Sjöstedt (förhoppningsvis) byter kommunism mot realism.

Centern kan stå som exempel på det sistnämnda; man försöker omfamna en mängd disparata och inte sällan motstridiga strömningar.

Till skillnad från vad som ofta sägs om Centern så skulle partiet kunna falla tillbaka på en konsistent idétradition; ett frihetligt underifrånperspektiv. En praktiskt tillämpad, jordnära liberalism, till skillnad från Folkpartiets lite mer teoretiska och akademiska.

Delvis tycks både Maud Olofsson och Annie Lööf vara inne på denna linje, men är fastlåsta i miljöpolitiken, i desperation över att sedan MP bildades inte ha monopol på denna fråga.

Centern måste våga ta ställning mellan gran och grön, och det logiska borde vara att man släpper tvångsföreställningen att man utöver landsbygdsfrågor – som definitionsmässigt kan anses vara ”gröna” – även måste täcka samtliga miljöpartistiska miljöfrågor.

KD borde ha ännu mindre problem att hitta en distinkt ideologisk linje, som de inte bara har bäst förutsättningar att förvalta utan dessutom är ensamma om, och som också borde kunna samla en stabil väljarkår på i alla fall fem procent.

I detta ligger väl svaret på huruvida KD ”behövs” eller inte. Utan KD funnes inget socialkonservativt parti, men en socialkonservativ väljarkår som inte skulle ha ett självklart näst-bästa parti.

Men i stället har KD dragit på sig en partiledarstrid som tenderar att bli allt mindre ”schyst” – en av partiets alla slogans – och allt mer polariserande. Båda kandidaterna drar åt var sitt håll, bort från den idékärna som socialkonservatismen rimligen utgör. Göran Hägglund åt socialliberalismen, där utrymmet redan är inmutat av andra partier. Mats Odell väcker i stället hopp hos partiets högerkristna falang, som vill tillbaka till partiets ursprung, men som också ger den tidens stabila röstunderlag på 1-2 procent.

Hägglunds stabschefs obegåvade tilltag att från regeringskansliets dator bedriva anonymt webbförtal mot motkandidaten kan nog uppfattas som så pass stridande mot partiets etik att det faktiskt kan påverka stödet för Hägglund. Regnar det på klockaren så stänker det på prästen.

Vem som står som partiledare efter valet på partiets stämma i Västerås den 28 känns nu mindre givet.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons