Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När samhället sviker

/

Annons

De flesta barn i Sverige har det bra. De har tryggheten i en stabil familj där mamma och pappa hänger med på ridkurser, fotbollsträningar, ser till att barnen går på hälsokontroller, till tandläkaren och att de har kläder på kroppen och mat i magen.

Men alla har det inte lika bra och när barn inte har det skyddsnät som en majoritet av alla andra barn har gäller det att samhället ställer upp och ger det stöd och den hjälp som behövs.

I dag är ungefär 17 000 barn och ungdomar i Sverige omhändertagna av socialtjänsten. I Gävle rör det sig, enligt färska siffror, om 268 barn och ungdomar. 71 av dessa bor i hem för vård eller boende, hvb, och 197 bor i familjehem.

De barn som tas hand om samhället tillhör de allra mest utsatta i samhället. I de flesta fallen handlar det om att de vuxna omkring dem – de som borde älska dem mest – har svikit och inte sällan har barnen tvingats växa upp i hem där missbruk och våld varit en del av vardagen.

När den så kallade vanvårdsutredningen presenterades för ett drygt år sedan väckte den stor uppmärksamhet. I över 400 djupintervjuer har vuxna som varit omhändertagna av samhället som barn mellan 1920 och slutet av 1990-talet vittnat om sina upplevelser i fosterhem och på institutioner. Utredaren själv, Göran Johansson, kallade vittnesmålens innehåll för variationer av djävelskap. Från sexuella övergrepp till nonchalerade födelsedagar och allt däremellan.

Mycket är bättre idag än förr, men tyvärr tillhör vanvård av omhändertagna barn inte det förflutna.

Landets kommuner lever till exempel inte alltid lever upp till sitt ansvar för de placerade barnen. Flera rapporter från såväl myndigheter som forskare har under senare år visat på allvarliga brister i de sociala barn- och ungdomsvården. Bland annat saknas utredningar av många familjehem och det har visat sig att socialtjänsten ofta inte följt upp hur det går för barnet i skolan eller hur barnets hälsa utvecklats.

I Barnombudsmannens årsrapport ger hvb-placerade barn en dyster bild av sin situation. De upplever att de sällan får komma till tals och att de möts av negativa förväntningar.

Uppenbarligen känner många av de placerade barnen att det inte finns någon som tror på dem. Det är hjärtknipande.

Under tisdagen presenterade Folkpartiet sin rapport ”Alla barn har rätt till en trygg uppväxt”. Förslagen i rapporten syftar till att stärka rättigheterna för omhändertagna barn. Partiet anser att de ska krävas auktorisation för att driva hvb för barn och unga. Dessutom föreslår man att skollagen ska ändras så att det upprättas en studieplan för varje placerat barn. Även hälso- och sjukvårdslagen bör regleras så att placerade barn får en särskild hälsoplan.

Enligt partiet bör varje placerat barn ha en egen socialsekreterare som besöker barnet minst fyra gånger per år.

Kostsamma förslag, invänder troligtvis mången kommunal politiker- och tjänsteman. Men om argument om att undvika mänskligt lidande inte är nog så vad sägs om några krasst ekonomiska?

Bland tonårspojkar generellt har en procent fått sjukhusvård vid 20-24 års ålder på grund av självmordsförsök, psyskisk sjukdom eller missbruk. Motsvarande siffra för placerade pojkar med beteendeproblem är 30 procent. Tre procent av ”vanliga” tonårspojkar har vid samma ålder dömts till fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Bland placerade pojkar är siffran 44 procent. 75 procent av de placerade pojkarna har vid 20-24 års ålder lagförts. Motsvarande siffra för tonårspojkar generellt är 16 procent.

Vad kostar inte det samhället på sikt?

Karin Bergkvist, GD

Mer läsning

Annons