Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nödlanda eller kraschlanda

/
  • Varslen tornar upp sig på rad denna mörka höst. Senast i raden är flygbolaget SAS. Frågan gäller lika för ekonomin som för politiken: Nödlanda eller kraschlanda?

Nationalklenoden SAS är nästa företag till rakning i den varselvåg som sveper över Sverige.

Annons

På måndagen blev det klart att det anrika flygbolaget måste få till stånd ett krisavtal med lönesänkningar på runt 15 procent och sämre pensionsvillkor inom mindre än två veckor – annars går bolaget i konkurs! Dessutom ska 800 tjänster bort och 5000 jobb läggas ut på entreprenad. Största ägaren, svenska staten, är tydlig med att Bolaget ska trimmas – för att säljas.

Att ekonomin djupdyker kan ingen ha missat. Frågan är snarast om den kommer att nödlanda – eller kraschlanda. Hittills i år har omkring 50 000 personer varslats.

Något som har ett tydligt samband med den dykande ekonomin är att Sverigedemokraterna i flera opinionsundersökningar på senaste tiden har uppnått positionen som tredje största parti. I United Minds undersökning i Aftonbladet igår spränger partiet tioprocentsvallen och når 11,3 procent.

Mycket talar för att SD kommer att etablera sig på denna nivå, varaktigt in i kommande val.

Att blunda och önska att luften pyser ur SD är knappast en begåvad strategi för partier som fått väljarnas mandat att motverka främlingsfientlighet.

En mängd omständigheter spelar nämligen SD i händerna:

1. Ekonomisk nedgång gynnar regelmässigt ytterkantspartier.

Vänsterpartiet har dock inte lyckats profitera på varken varslen eller vinsterna i välfärdsprivatiseringarna, utan är stadigt parkerat på bara någon tiondel över valresultatet på 5,6 procent.

Allt missnöje tycks gå till SD, som erbjuder det mycket lättköpta budskapet att flyktingpolitikens kostnader (som SD gärna överdriver) kan gå till annat.

2. Opinionsframryckningar har ofta en självförstärkande effekt, som i SD:s fall kan vara extra stark. Det har varit lite ”fult” att rösta på SD, men ju fler som ger partiet sitt stöd, desto mindre ”skämmigt” blir det.

3. SD:s tvättning av partiets ytskikt kan vara framgångsrik, eftersom inte alla väljare orkar plöja partiprogram, identifiera grundideologi och studera partiers historia.
SD-ledaren har utfärdat en bannbulla för partiföreträdare som gör rasbiologiska uttalanden och liknande – men, värt att notera, med motiveringen att sådana uttalanden ”skadar partiet”. Inte, alltså, att uttalandena sprider främlingsfientlighet.
För SD är invandringens kostnader ett sekundärt problem. Det är ju av andra orsaker som partiet inte vill ha hit människor födda i andra länder: dessa människor representerar en annan kultur än den svenska. SD skulle inte vilja ta emot flyktingar till Sverige ens om dessa skulle bidra med ett ekonomiskt överskott från dag 1.

4. De icke-främlingsfientliga partiernas är häpnadsväckande uthålliga i sin inkompetens att bemöta SD.

Via självmål efter självmål har man målat in sig i ett hörn där man nu är rädda för att reformera flykting- och integrationspolitikens problem – för detta politikområde behöver ju precis som varje annat politikområde justeras i takt med tiden. Samtidigt är man också rädd för att försvara varför Sverige tar emot skyddsbehövande, och därmed dess kostnader. För solidaritet är inte gratis. Det måste man stå för.

Men i stället lurpassar partierna på varandra i något slags chicken-race, och det parti som är först ut med reformförslag på det invandringspolitiska området kommer att mötas av en tjurrusning av de andra partierna, ivriga att anklaga partiet för att ”spela på SD:s planhalva”.

5. Som av en händelse sammanfaller Europaparlamentsval med riksdags- och kommunalval år 2014. EU-parlamentsvalet äger rum i juni, och i detta brukar folk ta tillfälle att proteströsta, eftersom detta val av många inte bedöms som viktigt. (I senaste EU-valet 2009 röstade överhuvudtaget bara 45,3 procent av väljarna.)

I flera EU-val har ”udda” partier nått överraskande valframgångar (Junilistan 2004, Piratpartiet 2009). Framgången har dock inte hållit i sig till efterföljande riksdagsval (2006 respektive 2010), men mellan juni och september 2014 är det kort tid. Det parti som gör bra ifrån sig i EU-valet i juni kommer alltså att surfa på en framgångsvåg som inte behöver hinna ebba ut till riksdagsvalet blott tre månader senare.

EU-fobiska SD ligger i pole position för att bli 2014 års raket i Europaparlamentsvalet.

Inför ett sådant scenario bör inte partier som vill motverka främlingsfientlighet fortsätta med kamikazestrategin att tiga ihjäl sig själva.

Mer läsning

Annons