Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nollvisionen

/

Annons

Moderaterna är inte de nya Socialdemokraterna, som det ofta sägs.

Socialdemokraterna ville, och vill, faktiskt något.

Det verkar allt tydligare som om Moderaterna strävar efter motsatsen.

Partiets stämma, som avslutas i Örebro i dag, har öppnat ett helt nytt fält i svensk politik – tomhetens.

Visioner är för revolutionsromantiker och Domus-nostalgiker, slog Fredrik Reinfeldt fast i sitt inledningstal. Moderaterna ska ”lyssna” och ”utgå från människan”. Portalparagrafen i det nya idéprogram som partiet antog är ”att stötta människans sökande efter lycka”.

Någon emot?

De nya Moderaternas resa går mot origo. Målet är att bli ett slags politikens Ground Zero.

”Alla kommer inte att rösta på Moderaterna, men målet är att alla ska kunna tänka sig att göra det”, är Fredrik Reinfeldts devis.

Det bryter mot all gängse politisk teori. Det normala är att partier aktivt strävar efter att skaffa sig motpoler, för att kontrastera den egna ”goda” politiken gentemot någon annan mindre fördelaktig. Partier skyr normalt en position där de flesta är ljumt sympatiskt inställda till det, men få riktigt engagerade.

Politik är polemik, är kontrovers, är konflikt. Politik är att vilja, som någon sade. Det är politikens väsen.

Denna fysikaliska lag vill nu de nya Moderaterna upphäva.

Om alla ska kunna ha Moderaterna som ett möjligt valalternativ – hur ser då den minsta gemensamma nämnaren ut?

Svaret finns i de mantran som partiet vegeterat de senaste åren. Man kan koka ner det till i stort sett bara tre saker: Ansvar. Allmänintresse. Arbetslinje.

Det är väl med dessa ideal som Moderaterna lyckats ringa in den svenske medelväljaren. Överordnat vad man budgeterar pengar på är att budgeten hålls. Viktigare än att göra något bra är att inte göra något dumt. Och slutligen, att arbeta för sin försörjning ska vara regel, att försörjas på annat sätt undantag.

Det sista är det enda som i all sin oklanderlighet ändå inrymmer ett uns av ställningstagande. De andra två honnörsorden är intimt kopplade till Moderaternas allt mer utkristalliserade ledarduo, Reinfeldt och Borg. Till stämman har partiet tryckt upp devota hyllnings-t-shirts (färglösa, passande nog) med de båda idolerna på.

Ambitionen att bli ett slags allmängiltighetens part vill man alltså starkt förknippa med partiets två för närvarande mest framträdande personer vilket förstås är riskfyllt.

Är det breda massparti som Reinfeldt och Borg (och inte minst PR-eminensen Schlingmann) vill att alla ska kunna tänka sig rösta på, ett Reinfeldt/Borg-parti snarare än ett Nya moderaterna-parti? Vad händer med partiet i en post-Reinfeldtsk/Borgsk framtid?

Den utveckling Moderaterna genomgått under sin partihistoria är unik. Från ett reaktionärkonservativt intresseparti för de privilegierade, Högern, till ett radikalt skattesänkarparti med tydlig ideologisk valfrihetsagenda (samtidigt som partinamnet ironiskt nog byttes till Moderat, som ju betyder måttfullt).

Och nu till ett värderingsneutralt försiktighetsparti som i sanning gör skäl för både partinamnet och den klassiska partiideologin, men som med detta också tydligt visar att konservatism både kan vara en ideologi och ett förhållningssätt. De nya Moderaterna exemplifierar det senare.

Går vi ytterligare ett steg tillbaka i historien, till tiden innan Högerpartiet bildades, så hette föregångaren Allmänna valmansförbundet.

Hur passande hade inte det varit i dag.

David Nyström

Mer läsning

Annons