Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om god vilja och godtrogenhet

/

Annons

uppehållstillstånd i Sverige och har bott här i 27 år, har fyra barn och ett barnbarn vilka alla är svenska medborgare. Nu ska han utvisas för alltid. Han har överklagat hovrättens beslut till HD.

Den diskussion som kan uppkomma handlar förstås om det riktiga i att en människa som levat i Sverige i mer än ett kvarts sekel ska skickas ut för alltid. Ett halvt livs etablering här måste ju brytas upp. Ett av hans barn är dessutom inte underårigt.

Mannen kom hit från Kroatien 1981 och fick sitt uppehållstillstånd 1985. Han har 18 domar på sig och dömdes senast 2007 då han fick ett flerårigt fängelsestraff och ett utvisningsbeslut.

säger i sitt yttrande till HD att mannen dömts för flera fall av grov utpressning och grovt olaga tvång och försök till samma brott. Brotten har varit mycket hänsynslösa, skriver RÅ. Mannen har tvingat av en person omkring två miljoner kronor med långvariga hot mot personen och dennes barn. Dödshot mot en annan person och dennes familj har gett 100 000 kronor och med samma taktik har kroaten pressat ut 80 000 från ytterligare ett offer.

Det handlar om en ärkeskurk.

RÅ har alltså goda argument när överklagandet till HD avvisas. RÅ skriver att mannen äger en gård i Kroatien, mannen har själv uppgivit att han äger flera olivgårdar med goda inkomster.

Barnet, som bor hos mamman, har uppnått en ålder då det är mera självständigt. Dessutom föreligger risk för fortsatt brottslighet.

Trots allt detta menar mannen att Sverige ska ha det ansvaret för honom att han ska få stanna kvar här vilket kan vara en lärdom för hur vissa människor uppfattar ”rättigheter” och den svenska synen på vilka som ska vara här. Hur är det möjligt att utvandra till ett främmande land, där sätta igång stor brottslighet – det ligger ju nära till hands att misstänka kontakter med organiserad brottslighet – och ändå anse att en dom om utvisning inte är riktig utan måste överklagas?

yngsta barn behöver honom har naturligtvis bäring mot FN:s barnkonvention men frågan är om ett barn, som ändå bor hos sin mamma, behöver en pappa av den art som den här personen är, det vill säga genomkriminaliserad.

Här handlar det verkligen om ”synnerliga skäl att utvisa”, som RÅ Gunthra Åhlund skriver. Det är naturligtvis korrekt. Den svenska viljan att ta emot människor från till exempel krigshärjade eller instabila områden får inte förväxlas med en alltför långt gången godtrogenhet. En human demokrati måste kunna försvara sig själv.

Ut med karlen!

GD 9 MARS 2009

Mer läsning

Annons