Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ordning och reda

Annons

Under många år anställde jag i egenskap av redaktionschef och chefredaktör journalister. Det var inget lätt jobb och vi i redaktionsledningen var ständigt observanta på vilka journalister som fanns på marknaden.

Naturligtvis ville vi ha skrivkunniga männniskor och själv begärde jag alltid skrivprov som inte redigerats för att inte gå på blåsningen att någon annan skrivit den eller de artiklar som bifogats ansökningshandlingarna.

Ofta kunde man ta personliga referenser; många kom ju in i tidningsvärlden via frilansjobb och vikariat. Personligt uppträdande var högt rankat.

Jag har tänkt på detta när nu en debatt blossat upp om skolk ska finnas med i skolbetygen. Det tycker jag att det ska göra. Det finns ett urdumt talesätt som åtminstone förr gick i journalistkretsar, nämligen att det finns ingenting som säger att en professor är en bra journalist, det vill säga att det finns för journalister betydelsefulla kunskaper som inte mäts i skolbetyg. Kunskaper är alltid nödvändiga och där har journalistutbildningen betytt mycket.

Det personliga uppträdandet i olika former är dock också ytterst betydelsefullt. I ett yrke som vårt där friheten ofta är stor måste ansvarsmotorn gå utan att hacka. Det är inte acceptabelt att komma för sent, att helt utebli från ett jobb eller att utan anledning missa en bevakning och så vidare. Så är det på de flesta arbetsplatser.

Nu hävdas det i en – som vanligt – högst förvirrad skoldebatt att det på något sätt skulle vara övergrepp på eleverna att redovisa frånvaro – skolk – i betygen. Hela horden av skolanalytiker hittar på argument som visar hur omänskligt och orimligt det är att elever inte får skolka.

Det sitter dock många elever som kanske inte normalt har så lätt att få höga betyg och flitigt gör sina läxor och hemuppgifter och som lägger ner mycket arbete på skolan. Jag vill påstå att i den gruppen finns de som vi ska bygga på. De som glider fram utan större ansträngningar och som inte ser det ansvarsfulla i att göra sitt bästa har vi i längden ingen större nytta av. Det är de som ser helheter som är grundpelarna ett samhälle som vi vill se som ett välfärdssamhälle där vi hjälps åt att skapa resurser så att också de som har det litet mindre förspänt får sin del av välfärden och tryggheten.

Kravet på skötsamhet och pålitlighet hölls alltså högt när vi anställde. Det var ingenting som märktes direkt – det blev ingen kioskvältare som det heter i den här branschen – men efter hand gav det resultat. Den gamla tidens fylleri rensades bort, kvinnorna fick större utrymme, lönebudgetarna svällde om än långsamt när produktiviteten blev bättre och skolket i olika former försvann. Och det blev ett genombrott för tidningen vad gäller upplagan.

Jag anser att kravet på närvaro i skolan ska hållas högt.

Krimskramsargumenten som används för att anfalla förslaget kan vi sopa bort. Man går inte till skolan när man har lust. Man går dit för att visa sitt ansvar och för att lära sig någonting. Det är argument som ungdomar förstår.

TORD BERGKVIST

Mer läsning

Annons