Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Parian Syrien

/

Gaddafis Libyen uppfyllde tillräckligt många kriterier för att Väst trots allt lyckades anstränga sig till en aktion för att skydda Libyens folk.

Annons

Avgörande var kanske en egentligen helt irrelevant faktor, som att Gaddafis bisarra uppenbarelse hade en så frånstötande psykologisk verkan, så väsensfrämmande i en västlig kulturkontext, att västs befolkningar var beredda att ge OK för ett militärt deltagande för att plocka bort honom bara därför.

Syriens ledare Bashar Assad har inte Gaddafis utanpåverk, han har knappt ens visat sig i militäruniform, och det faktum att han är utbildad ögonkirurg i London gör att vi gärna spekulerar i att han inte är fullt så elak utan kommit att underordnas mer hårdföra krafter. Att läkarutbildning inte är något vaccin mot att utveckla grymhet i position av ledare för en regim vill vi gärna förtränga. (Till exempel så var bosnienserbernas ledare i kriget på Balkan, Radovan Karadzic, doktor i psykiatri.)

Men Assads repression mot det egna folkets frihetskrav är inte lindrigare än Gaddafis. Helgens attack på staden Hama, då minst 140 människor sköts ihjäl, kunde lika gärna ha utförts av Gaddafi. Kan omvärlden verkligen bara sitta och se på när detta sker?

Moraliskt vore förstås det enda rimliga att ge Syriens folk samma hjälp som Libyens. Problemet är inte att de västliga demokratierna samordnar sin militära kapacitet för mycket eller att dess kapacitet är för stor, inte heller att de använder den för ofta.

Våld föder våld, sägs det förvisso. Men sällan, gränsande till aldrig, är det demokratier eller dissidenter som kastar första stenen. Och diktaturer avstår inte att kasta ytterligare en sten mot den andra kinden, om demokratier vänder den andra sidan till efter att ha träffats på den första.

Att det inte finns något ordstäv som lyder ”icke-våld föder icke-våld” säger en del. Icke-våld från demokratier föder inte icke-våld hos diktaturer – av en mycket elementär anledning; våld utgör själva existensen för en diktatur. Utan våld kan diktatur inte garanteras. Om inte historien statuerat exempel på att demokratier till sist inte längre stått ut med att se på när ett lands invånare plågas och dödas av sina ledare, så hade knappast våldet från sådana som Gaddafi och Assad varit lindrigare, eller Irans ambitioner att skaffa kärnvapen och anställa utplåning av staten Israel varit mer blygsamma.

Väst kommer sannolikt aldrig att hjälpa Syriens oändligt modiga medborgare annat än med ord och kommunikéer, även om en och annan blockad, några reseförbud och frysta tillgångar kan göra viss nytta. Den brittiske konservative utrikesministern William Hague uteslöt på tisdagen kategoriskt ett militärt ingripande i Syrien: Det är inte ens ”en avlägsen tanke”, fastslog han.

Väst har varken tid, ork eller råd (särskilt inte USA i dessa tider) med att rädda ytterligare liv än libyers, och till skillnad från Gaddafi har Assad vänner (inte mist i Teheran) varför en insats för att skydda syriska civila skulle få oanade dominoeffekter, i värsta fall starta en regionalbrand.

Det borde egentligen bara vara en handfull personer som är lyckliga över detta; den styrande kretsen i Damaskus. Men bisarrt nog anmäler sig massor av människor i fria demokratiska länder, inte minst i Sverige, att glädjas med Bashar Assad över att han fritt kan förfoga över sin befolkning som levande måltavlor – vilket ju är konsekvensen av att ingen stoppar honom.

Mer läsning

Annons