Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Partinära bistånd

Annons

Regeringens urval av biståndsländer tycks till stor del vara beroende av vilka länder allianspartiernas egna biståndsorganisationer har arbetat i. Det visar nationalekonomen Robert Kron i senaste numret av tidskriften Ekonomisk Debatt.

1962 började Sverige ge bistånd till sämre ställda länder. Sju stycken sådana, närmare bestämt. Med tiden växte antalet mottagarländer – på 1990-talet var de fler än hundra. I början av 2000-talet kritiserade OECD den spretighet som därmed uppstått. 2007 inledde regeringen en process för att minska antalet mottagarländer.

Landfokuseringsprocessen resulterade i 33 mottagarländer i tre olika kategorier – långsiktigt bistånd, postkonfliktbistånd samt reformbistånd.

Goda relationer till nyckelpersoner i mottagarländerna är naturligtvis relevanta för hur effektivt biståndsarbetet blir.

Det bör dock noteras att SIDA:s relationer till biståndsmottagarna haft mycket liten inverkan på eventuellt fortsatt stöd. Om däremot Jarl Hjalmarsson-stiftelsen, Moderaternas biståndsorganisation, hade ett samarbete med ett visst land, ökade oddsen för fortsatt svenskt bistånd nästan 27 gånger. Om något av allianspartierna bedrev biståndsprojekt i landet ökade oddsen att bli ett av Sveriges 33 mottagarländer med hela 109 gånger.

Resultatet av Robert Krons studie är anmärkningsvärt. Alliansregeringen tycks lita mer på sina partibiståndsorganisationer än på SIDA.

Slutsats?

Det behövs en fortsatt översyn av svenskt bistånd, såväl på myndighetsnivå som i fråga om politiska beslut.

Ida Thulin, GD

Mer läsning

Annons