Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politiken som yrke

/
  • Det är en tillgång i det parlamentariska arbetet att där finns personer som har nött bänkar, plöjt mångsidiga utredningar och suttit med i utskott.

Annons

Politiska broilers är en nedsättande beskrivning av unga politiker som har få erfarenheter från annat arbete än det politiska.

Begreppet myntades av den finska riksdagsledamoten Jutta Zilliacus för 25 år sedan. Det berättade Svenska Dagbladet i onsdags – för att därefter gå igenom statsrådens huvudsakligen ganska blygsamma arbetslivserfarenheter.

Det fick i sin tur den pensionerade statsvetarprofessorn Leif Lewin att dra till med en debattartikel i samma tidning. Där skrev han att demokrati inte handlar om att de folkvalda ska likna de människor de företräder utan om att folket kan avsätta makthavarna.

Huruvida de folkvalda avspeglar medborgarnas erfarenhet vad gäller till exempel arbetslivserfarenhet är irrelevant. Enligt samma resonemang torde även faktorer som kön, etnicitet, ålder och socioekonomisk bakgrund kvitta. Allt handlar om att makthavarna kan avsättas av missnöjda väljare.

Frågan om vilka som företräder medborgarna är intressant. Men resonemangen blir lätt, som Lewins artikel visade, väldigt teoretiska och enbenta. Alternativt populistiska och resulterar i att politikerföraktet ges ny näring.

Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Nej, demokratin vilar inte på att precis vem som helst, när som helst, kan ta sig in i riksdagen. Ändå är det angeläget att de folkvalda har olika slags bakgrund, att inte alla är exempelvis medelålders män som drivit företag eller, för den delen, unga kvinnor från vårdsektorn.

Politik handlar till stor del om opinionsbildning. Och vilka frågor som får utrymme och hamnar på den politiska dagordningen styrs bevisligen till stor del av de folkvaldas intressen och bakgrund.

Så till frågan om kompetens och annan arbetslivserfarenhet än den politiska. Låt oss först slå fast att personer som kan antas bita sig fast i riksdagen mandatperiod efter mandatperiod eftersom utsikterna till annat välavlönat arbete är små, bör granskas.

Gärna av lokalpressen i ledamöternas hemlän. Men därmed inte sagt att den som sedan unga år ägnat sin karriär åt politiken nödvändigtvis förtjänar nedsättande epitet.

Det är en tillgång i det parlamentariska arbetet att där finns personer som genom mångårig erfarenhet lärt sig det politiska hantverket; som har nött bänkar, plöjt mångsidiga utredningar, suttit med i utskott; personer som tillägnat sig den detaljkunskap man bara kan få på detta sätt.

Det är alltså inte antingen eller. Bäst är om riksdag och regering består av både så kallade proffspolitiker och personer med färska erfarenheter från samhället utanför. Turnéer där politiker åker runt i landet och ”lyssnar in” medborgarna bör däremot ses för vad de oftast är: pr-trick.

Susanna Birgersson, GD

Mer läsning

Annons