Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politiker på rivarstråt

/
  • Murénska badhuset revs på 1960-talet. Sjömanskyrkan hotades men står tack och lov fortfarande kvar.Mycket av det gamla har fått ge plats för det nya.

Annons

Jag gillar att titta på bilder av hur det såg ut förr, att titta på gamla fotografer av Gävle, en stad till stor del byggd av trä. Fascinationen delar jag med många, liksom sorgsenheten över det som försvunnit.

I mitten av 1900-talet drabbades även Gävle av rivningshetsen. Det gamla skulle bort, det nya in. Gigantiska betonghus kunde ge plats åt många och ge ett komfortabelt, modernt boende med egen toalett och badrum. Det svenska folkhemmet skulle byggas i betong och alla skulle få chansen att bo vettigt.

Ibland måste såklart det gamla ge plats för det nya. Brukslängor är till exempel numera populära hus att bo i. De anses pittoreska, charmiga. På 1930- och 40-talen var de långt ifrån pittoreska. För många som bodde där som barn är de förknippade med fattigdom och trängsel. För dem var det lycka att få flytta in i en modern lägenhet. Det var likadant med de små trähusen i Gävle – med växande befolkning och höjda krav på ett mer jämlikt boende hade det varit omöjligt att bevara allt och inte bygga nytt.

Ambitionen var med andra ord vällovlig, men vi vet ju hur det gick. Rivningshetsen gick överstyr i såväl Gävle som i många andra delar av Sverige. Det slutade att handla om att bygga för alla, rivningarna blev ideologi.

I Gävle saknas många byggnader. Murénska badhuset, Brynäs herrgård, Lerviks herrgård och Betlehemskyrkan för att nämna några. Hela kvarter gick förlorade, något fiskargårdarna på Brynäs liksom gamla Gefle är en påminnelse om.

På 1970-talet hotades den fantastiska Sjömanskyrkan av rivning, den skulle ge plats för nya gator. Kyrkan räddades efter idog kampanj och namninsamling i Gefle Dagblad. Sjömanskyrkan var i farozonen även senare, dess framtid var ingalunda helt säker ens när jag och mina vänner hängde där i slutet av 1980-talet och början av 90-talet. Grunden var dålig men kyrkan räddades åter en gång.

Den står tack och lov på plats fortfarande, förhoppningsvis fredad från rivningsfantaster.

Självklart finns det inget självändamål i att vilja bevara precis allting. Samhället utvecklas, befolkningen utvecklas och stadsbilden likaså. Men det gäller att handskas varsamt med det nya, att slå vakt om det som så storstilat brukar kallas vårt kulturarv. Ändå dyker det upp den här typen av diskussioner med jämna mellanrum. Gefle Porslinsfabriks gamla kontorsbyggnad – en av de få gamla byggnader i Gävle som påminner om den industriella storhetstiden i staden – hotades så sent som i mitten av 2000-talet av rivning.

De styrande i Gävle kommun har genom åren uppvisat ett påfallande ointresse för den kulturhistoriska bebyggelsemiljön. De är inte ensamma. Läxan från rivningarnas tid har glömts bort på många håll i landet.

Träbaronernas villor i Petersvik utanför Sundsvall ska rivas och lämna plats för en containerhamn. Det finns andra möjliga platser att placera hamnen på, men Sundsvallspolitikerna står fast. Häromåret revs Stadshotellet i Enköping, en av få byggnader som överlevde förra gången kommunen var på rivarstråt.

Det är roligt att titta på gamla fotografier, men de får inte vara den enda länken mellan dagens moderna samhälle och det gamla.

Karin Bergkvist
Politisk redaktör

Mer läsning

Annons