Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prillig professor

Annons

Uppsala, skrev i onsdagens Dagens Nyheter om monarkin. Han påstår att regeringen Staaff ville ”avrusta” svenskt försvar. Det är fel. Staaf pläderade, se hans stora Karlskronatal, för ett starkare och mer modernt försvar. Bondetåget 1914 var mest ett högerjippo för kungamakt och mot parlamentarism.

Enligt Lewin var det kungahuset som ordnade den svenska högerns ”snabba uppslutning bakom demokratin”. Svenskarna fick rösträtt sist av alla i Norden, och misstron mot demokratin levde kvar hos stora delar av högern nästan till Hitlers död. Kungahusets två stora demokrater, prins Eugen och kronprinsessan Louise, var knappast med i högerpartiet.

Lewin påstår att det under 1900-talet fanns en allians mellan ”kungamakt” och ”folkmakt” riktad mot ”herremakten”. När skulle kungahuset ha attackerat högern, ämbetsmän eller adel? I 50-talets ”rättsröta” samverkade i stället kungahus och byråkrater för att mörklägga.

är svårt att hitta bra presidenter i representativa demokratier. (Alltså inte USA, Frankrike och andra med direktval av president.) Starka personer kan inte fylla presidentrollen, och de svaga ”duger inte mycket till som symbol eller PR-skylt”, skriver Lewin.

De statschefer i Europa som mest blivit symboler för demokrati i Europa är rimligen Västtysklands förste president Theodor Heuss och Václav Havel i Prag. Mest beundrade, närmast älskade, är väl Irlands Mary Robinson och Islands Vigdis Finnbogadottir.

Lewin skriver att när posten ärvs blir personen mer ”välinformerad” och ”mer värdig och säker i sitt uppförande”. (Borde då inte professurer ärvas?) Man utser presidenter, medan monarkin är ett lotteri ifråga om kvalitet. Danmarks drottning är allmänbildad, omdömesgill och talar ledigt, i stark kontrast till Sveriges kung, som gång på gång säger konstigheter som hovet sedan söker förneka eller omtolka. För att minska riskerna läser kungen oftast innantill, vilket blir stelt och gör att han inte kan knyta an till något som just skett eller sagts av andra.

Kungen och drottningen har känt Daniel Westling i sju år, men ändå kunde ingen av dem säga något om honom utan att läsa från ett papper, båda tydligen livrädda för spontanitet och känslor. Låt oss hoppas att Victoria och Daniel inte har sådana hämningar utan söker uppträda som de är. De kan nog få råd av både presidenter och de kungliga i Norge och Danmark.

HANS LINDBLAD

Krönikör

hans.lindblad@bredband.net

Mer läsning

Annons