Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Priset för ett liv

/
  • I går föll domarna mot de två ungdomar som åtalats för mordet på läraren Tommy Johansson i Hofors.

Annons

I går föll domarna mot de två ungdomar som åtalats för mordet på läraren Tommy Johansson i Hofors. En 20-årig man dömdes till nio års fängelse för mord, grov stöld, narkotikabrott och brott mot knivlagen. Hans 21-åriga flickvän dömdes till tre års fängelse för bland annat grov misshandel, vållande till annans död och narkotikabrott.

Åklagaren hade yrkat på 14 års fängelse för mord och ett mer kännbart straff för flickan.

Diskussionen om straffen kommer omedelbart igång. Tidningarnas webbsidor fylls med kommentarer och experter kommenterar i kvällstidningarna. Få avviker från den gängse uppfattningen: straffen är för låga, ett skämt. De kom för billigt undan.

Det är nästan omöjligt att avgöra vad som är ett rimligt straff. Vad är ett människoliv värt i år räknat? Är fem vettigt? Femtio? Om fängelsestraff skulle handla om hämnd och förvaring vore det förstås enklare att ta ställning i frågan, ett liv för ett liv.

I det svenska rättssystemet kan man inte dömas till livstids fängelse om man är under 21 år. Självklart är det vettigt att unga människor inte kan låsas in på obestämd framtid. Grundinställningen måste ju vara att man ska rehabiliteras i fängelset och så småningom komma ut, förberedd för att anpassa sig till samhället och dess regler. Nå, det kan tyckas vara en smula naivt. Hur ofta fallerar det inte, kan man invända. Så är det tyvärr och det är förstås en central fråga att att rehabiliteringen och vården i fängelserna blir bättre. Men principen är trots bristerna i systemet viktig att försvara. I Sverige är inte fängelsestraffen enbart straff, inte bara en hämnd.

Det är ropen på hämnd som hörs just nu men nio år är en lång tid, särskilt när man är 20 år. Sett ur det perspektivet ter sig straffet rimligt.

Sedan kan man förstås diskutera vid vilken åldersgräns den så kallade ”ungdomsrabatten” ska upphöra och det finns definitivt all anledning att diskutera den två tredjedelsregel som är just en regel och inte undantag i svensk lagstiftning. Den unge, nu dömde, mördaren kommer inte att sitta alla de nio år han dömts till.

Något som måste granskas, utvärderas (för att kanske, kanske lära något av) är samhällets agerande i det förflutna. Den nu dömde 20-årige mannen från Hofors har föräldrar som kämpat för att få hjälp åt sin son sedan han var barn och fått en diagnos som gjorde att han behövde särskilt stöd. Men någon hjälp fick de inte från Hofors kommun. Istället blev den då tolvårige pojken utan elevassistens och specialpedagog.

Det är omöjligt att spekulera kring vad som hänt i just det här enskilda fallet om kommunen ställt upp på familjen den där gången. Generellt ska man också undvika den slitna förklaringsmodellen ”det är samhällets fel”. Det är alltid ytterst individen själv som är ansvarig för sina handlingar men skulden kan ändå delas av flera.

Tyvärr finns det gott om exempel där kommuner inte ger barn med särskilda behov det stöd de behöver och förtjänar. Utan det stödet är det större risk att hamna snett i livet och i samhället.

Det är kommunal dumsnålhet som kan bli oerhört kostsam.

Karin Bergqvist

Mer läsning

Annons