Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Public service måste garanteras

/

På tisdag överlämnar public service-kommittén sin utredning till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Utredningen kommer med stor sannolikhet att föreslå att Radio- och TV-avgiften skrotas – alltså TV-licensen, som vi är vana att kalla den.

Annons

I stället ska den ersättas med en skatt som liknar begravningsavgiften.

Det är på tiden. Att staten kräver licens för att inneha skjutvapen är rimligt, men inte för att ha en TV-apparat.

Tidigare sattes skräck i dem som smet från att betala licens med så kallade TV-pejlare, som gick runt i hus och hem med en mystisk apparat som påstods kunna uppsnappa TV-vågor.

Hur det skulle kunna funka om TV:n var avslagen eller hur det skulle kunna gå att identifiera exakt vilken lägenhet den TV fanns som pejlades in ter sig som kvalificerat trolleri.

Staten hade alltså en kontrollorganisation för TV-licens som i nit och flit vida översteg såväl Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. (För att inte tala om hur dåligt olaga vapeninnehav kollas.) Sedan 1988 har licensindrivningen till och med en självständig myndighet, Radiotjänst i Kiruna AB, som avknoppades från Televerket som tidigare skötte licensuppbörden.

Det är inget att sörja om myndighets-Sverige kan rationaliseras med ytterligare ett verk, om TV-avgiften blir en kolumn i inkomstdeklarationen.

Lite mer rättvis skulle den också bli, i dag debiteras TV-avgiften hushållen, inte privatpersoner, och avgiften är lika hög oavsett inkomst. Ensamhushåll med låg inkomst betalar lika mycket som förmögna tvåpersonershushåll. Minst betalar de som struntar blankt i avgiften, såsom en före detta moderat kulturminister gjorde.

För public service-organisationerna Sveriges Radio och Sveriges Television har det varit viktigt att det är riksdagen som beslutar om avgiften (eller skatten). Detta för att finansieringen av SR och SVT inte ska bli en reglerpost i regeringens årliga statsbudget.

Det går att hålla med om det. Möjligheten för människor att ta del av professionell journalistik är i turbulent förvandling. Den traditionella modellen, med nyheter och annonser gemensamt paketerade i papper, och ståendes på två finansiella ”ben” (prenumeranter och annonsörer), utmanas av digitala medier där det mesta är gratis.

Offentligt finansierad public service kan bli garanten för journalistiskt granskad nyhetsförmedling om den kommersiella modellen eroderar.

Det vore förskräckligt om man som mediekonsument enbart är hänvisad till gratissajter där såväl högt som lågt, sanningar och rykten, blandas och pytsas ut av amatörer utan utbildning i professionell nyhetsgranskning (eller med en avsiktlig agenda att framhäva vissa nyheter men förtiga andra).

I dag fyller den typen av webbsajter ett behov hos människor att komplettera nyheter från professionella medier med en krydda skvaller eller sådant som medier med ansvarig utgivare inte lagligen kan publicera. Men för de allra flesta utgör allsidig nyhetsförmedling från ”traditionella” medier grunden.

Som mediekonsument (jag talar nu alltså inte i min yrkesrolls egenintresse utan som privatperson) har jag en betalningsvilja att få ta del också av media där jag vet att yrkeskunniga har granskat och värderat nyheterna. De (= vi) kan givetvis också göra misstag eller vara slarviga, men det kan också läkare och bilmekaniker.

Fast risken är nog mindre om man går till en märkesverkstad.

Mer läsning

Annons