Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Raka motsatsen till Juholt

/

Annons

Redan i går morse läckte det ut vem Socialdemokraternas verkställande utskott, VU, tänkt sig ska ta över partiledarposten i partiet fram till nästa ordinarie kongress våren 2013. Tidningen Västerbottens Folkblad var först med nyheten och senare kom bekräftelsen i tidningen Örnsköldsviks Allehanda.

Stefan Löfvens stolta mamma, 83 år gammal, hade inte för avsikt att hymla och när ÖA ringde upp och frågade henne om uppgifterna om sonen stämde bekräftade hon detta. Det var en hemlis mellan henne och sonen egentligen, men hon ville väl inte ljuga utan sa öppet som det var: Jovisst, blir det Stefan. På torsdagseftermiddagen höll därför Socialdemokraterna en presskonferens och bekräftade det alla redan då visste. För mammor har ju oftast rätt...

Den uppfriskande öppenhet som Stefan Löfvens nu rikskända mamma stod för är tyvärr inget som präglar socialdemokratin och kommer heller inte att göra det. Socialdemokraterna hade, när Juholt avgick, möjlighet att göra en riktig nystart, att visa en ny socialdemokrati och lansera en öppen modell för partiledarval, men valde istället att gå den gängse socialdemokratiska vägen med toppstyrning.

Partiet har med all rätt fått enorm kritik, inte minst internt, för de slutna processer som partiet hängett sig åt i alla tider och samma sak har hänt nu. Den här gången urskuldrad med att det varit av nöden. Carin Jämtin sa vid gårdagens presskonferens att man i partiet kommer att arbeta vidare för mer öppenhet i framtiden, men sa också att ”nu var det bråttom”.

Så en öppen procedur för att få fram en partiledare kommer att dröja. Några större förhoppningar om att någon annan ska ta vid efter den ordinarie kongressen 2013 ska man knappast göra sig. Hade ambitionen helt ärligt varit att utse en övergångsledare hade de ju lika gärna kunnat behålla Jämtin tills vidare för att sedan utarbeta en plan för hur en ny kandidat skulle vaskas fram. Nej, ambitionen är att behålla Löfvén även på längre sikt och att han ska leda partiet i valet 2014.

På VU:s önskelista över egenskaper som en tf ordförande bör ha fanns säkert många punkter, samtliga kan sammanfattas i: motsatsen till Håkan Juholt.

Stefan Löfven är en erkänt stark ledare. Han har modigt genomdrivit och oskadd tagit sig igenom kontroversiella men nödvändiga beslut, som uppgörelsen med arbetsgivarna i Teknikföretagen om sänkt arbetstid och lön under finanskrisen. Han beskrivs av de flesta som eftertänksam och påläst. Han tänker innan han talar och risken för att han ska göra en juholtare känns inte överhängande och det har uppenbarligen varit första prioritet för partiet i det här läget.

Många borgerliga skribenter torde vara nöjda idag. Han är stark kärnkraftsförespråkare och en stabil EU-vän. Följaktligen har kommenterarerna till hans förmodade tillträde varit relativt ljumna från vänsterkanten. Och kvinnorna – inte minst inom det egna socialdemokratiska kvinnoförbundet – är inte alls nöjda. De har i färskt minne Metalls vägran att gå med på de så kallade jämställdhetspotterna. Han har heller ingen riksdagsplats vilket kan ligga honom i fatet och kan därmed inte debattera i riksdagen under partiledardebatterna. Socialdemokraterna tvingas nu ha en tf partiledare samt en tf tf partiledare i riksdagsdebatterna. Inte så smidigt.

Men ändå, Stefan Löfven kan troligtvis bli en bra fallskärm för partiet och bromsa det fria fall som partiet befinner sig i.

Viktigt är dock att komma ihåg är att den socialdemokratiska krisen är av betydligt äldre datum än den nuvarande akuta paniken i partiet. Partiet är vilse i den svenska politiken och har fortfarande svårt att handskas med oppositionsrollen. Dessutom har partiet stora svårigheter med att förklara vad en modern socialdemokratisk politik går ut på. Socialdemokraterna är ett parti för arbetare utan att fatta vilka som verkligen är arbetare.

Partiledarkrisen inom S kan vara över men den politiska är det inte.

Mer läsning

Annons