Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättvisa åt alla, eller..?

/

Annons

och regler te sig fullständigt absurda. Ofta mycket stötande för den allmänna rättskänslan för att inte tala om känslan för rättvisa. Ett utslag i domstol kan vara helt enligt lagen, ett beslut av en myndighet kan vara helt enligt gällande regler men ändå uppfattas av allmänheten som fullständigt obegripliga.

Ett sådant exempel är fallet Madeleine Sandegård från Sandviken, som mördades, brändes upp och grävdes ned. Ett år gick innan kroppen hittades och polisen kunde börja utreda brottet. De skyldiga, de män som hade slagit ihjäl Madeleine Sandegård, greps och dömdes sedermera i laga ordning.

Så långt allt väl.

Efterspelet har dock haft inslag som varit oerhört stötande för det allmänna rättsmedvetandet. När en kvinna som har deltagit i en rad handlingar i samband med brottet utom själva mordet belönas med 190 000 kronor av Justitiekanslern eftersom hon friades för mordåtalet i hovrätten så har sannolikt gemene man svårt att förstå hur rättvisan fungerar.

som frias från en brottsmisstanke betraktas som rentvådd. Det kan också ofta vara lämpligt med ett skadestånd till den som oskyldig suttit fängslad. Men just i det här fallet där kvinnan körde bilen åt mördarna, att hon dagen efter köpte sprit åt männen och tog sig tid att besöka sin terapeut innan de lämnade Hofors för att bränna och gräva ner kroppen och ändå får skadestånd är grovt stötande för den allmänna rättskänslan.

Det har sagts att kvinnan var beroende av en av männen och handlade under tvång. Men hon kunde ju gå på Systembolaget själv och besöka sin terapeut. Varför gick hon då inte till polisen?

Lägg till detta att den mördade Madeleine Sandegårds tonårige son inte får ett öre i skadestånd av Brottsoffermyndigheten så blir rättsstaten än mer obegriplig.

Nu gör dock Madeleine Sandegårds familj ett nytt försök att få ersättning. Via sin advokat Bengt-Olov Horn begär man att Brottsoffermyndigheten ska ompröva sitt beslut.

Brottsoffermyndigheten till att Madeleine Sandegård strax före sin död hade börjat använda narkotika, vilket innebar att hon själv utsatte sig för faror i farliga miljöer. Det skulle alltså diskvalificera hennes efterlevande när det gäller skadeståndet. Men sonen kan ju inte lastas för mammans narkotikaberoende, tvärtom är ju också han ett offer och enligt alla definitioner av rättvisa berättigad till skadestånd.

Brottsoffermyndigheten menar att familjen haft tid att vänja sig vid Madeleines knarkande och vid tanken på att hon skulle kunna råka illa ut. Ett fyrkantigt resonemang som bara en myndighet kan prestera...

Även om det vore så, vilket det enligt advokaten inte är, att familjen känt till att Madeleine använde narkotika så kan det ju inte rimligen göra dem till medbrottslingar i den meningen att de just därför inte skulle få någon brottsskadeersättning. Och hur i rimlighetens namn ska man vara funtad för att vänja sig vid tanken på att en anhörig skulle kunna bli mördad, uppeldad och nedgrävd?

Resonemanget faller på sin egen orimlighet. Brottsoffermyndigheten måste riva upp sitt beslut och bevilja Madeleine Sandegårds tonårige son ett rejält, men rimligt, skadestånd.

GD 13 FEBRUARI 2009

Mer läsning

Annons