Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Röd makt-musik

/

Det är tur för den svenska demokratin att Mikael Wiehe inte är aktuell som partiledarkandidat för Vänsterpartiet.

Annons

I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i måndags påminner den folkkäre artisten om vilken sorts verklighetsuppfattning han alltjämt håller sig med sedan det proggradikala 70-talet, och som inte tycks det minsta påverkad av Sovjetsystemets kollaps 1989-91. För paradisön Kuba fortlever ju alltjämt som socialistisk monarki med ätten Castro på tronen.

Wiehes artikel är en replik på en artikel av Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Aron Modig, som tycker att TV4 (till programmet ”Så mycket bättre”) inte borde ha bjudit in en person som i sjunger ut sin förståelse för om ”antikapitalistiska” demonstranter vill se blod flyta på gatorna från avhuggna bankmäns huvuden.

Hets mot samhällsklass likställs väl tyvärr inte med brottet hets mot folkgrupp, men om uppvigling till våld mot kapitalägare inte är olagligt så är det väl ändå olämpligt för massmedier att sprida.

En jämförelse: en vit makt-artist hade aldrig kunnat sitta och mysa i TV, samtidigt som alla vet att vederbörande grät när apartheidsystemet i Sydafrika avskaffades.

Nu finns det ju inga sådana exempel, och Röd makt-musik, kan man väl ändå hävda hyfast objektivt, håller som popgenre betydligt högre kvalitet och bredd än sin marginella motsvarighet på högerkanten.

Kombinationen av uppskattat konstnärskap och politisk dårskap borde ställa till bekymmer för medier och publik. I sin debattartikel tar Wiehe ivrigt tillfället i akt att försvara världssocialismen och dess kubanska kronjuvel, och drar upp foten ur gitarren så det skär sig i öronen.

Visst har Aron Modig uppfattat innebörden av sången rätt, skriver Wiehe. Om någon skulle ”sätta upp en galge på närmsta torg” (avsedd för kapitalister), då tycker Wiehe det är ett fullt begripligt tilltag.

Och Kuba, det är inte en diktatur utan snarare ett ”upplyst envälde”. Vad som skulle vara skillnaden mellan envälde och diktatur förklarar dock inte artisten, utan lägger ut de gängse tiraderna om att Kuba ”har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar” när det gäller medellivslängd, läkarvård, utbildning, bostäder, läskunnighet med mera.

Har vi verkligen inte sådan välfärd i våra västliga, kapitalistiska demokratier? Och är medellivslängden hos landets politiska fångar ointressant? Räcker det med läskunnighet, om bara politiskt tillåten litteratur får läsas?

Mot dagens Kuba står, enligt Wiehe, ”den av USA förespråkade demokratiseringen av landet”.

Fast det är ju inte bara USA som tycker att kubaner bör få en chans att rösta bort, eller återvälja, Castrofamiljen. Sådana finns ju även på Kuba. I fängelserna utgör de kanske rent av en majoritet.

Kubas framtid ska bestämmas på Kuba, avslutar Wiehe. I detta kan man ju bara instämma i hundraprocentigt.

Men det som frågan gäller är ju vilka på Kuba som ska bestämma landets framtid – hela folket, eller bara kommunistpartiet?

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons