Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rysk höst

/
  • En rysk regim som blir alltmer auktoritär är naturligtvis först och främst en plåga för sitt eget folk. Men den är också ett problem för dess grannar. På bilden president Vladimir Putin.

När Leonid Razvozzjajev, assistent till en oppositionsledamot i det ryska parlamentet, skulle ansöka om asyl vid ett FN-kontor i Kiev fördes han enligt egen utsago bort av maskerade män och togs till ett fängelse i Ryssland, där han utsattes för psykisk tortyr.

Annons

Han anklagas för kuppförsök och för att ha legat bakom kravaller.

Mycket är ännu oklart kring händelserna, men det hela passar alltför väl in i ett mönster där den ryska staten slår ner på sina motståndare. Trycket på människorättsgrupper och oppositionspartier hårdnar. Avvikande röster stämplas som utländska lakejer. I statens ögon är protest liktydigt med förräderi. Förändringens vind har ersatts av en kall snålblåst.

Frågan är om Kreml hade haft mod och förmåga att handla på det sätt man gjorde utan Ukrainas kännedom. Händelsen väcker därför också frågor om den ukrainska regeringens agerande. Den demokratiska utvecklingen har gått åt fel håll sedan Viktor Janukovitjs seger i presidentvalet. Tillsammans med Kazakstan, under ledning av president Nursultan Nazarbajev, bildar Ukraina och Ryssland numera en axel av halv- eller helauktoritära regimer som har ett intresse av att stötta varandras maktutövning.

En rysk regim som blir alltmer auktoritär är naturligtvis först och främst en plåga för sitt eget folk. Men den är också ett problem för dess grannar – däribland Sverige.

Genom den ökade satsningen på demokratibistånd borde regeringen ha medel i biståndsbudgeten att kraftfullare stödja de grupper som verkar för en demokratisk utveckling i Ryssland. Utländska protester är symboliskt viktiga, men ignoreras oftast av myndigheterna. Verklig demokratisk förändring måste komma inifrån och underifrån.

David Ekstrand

Mer läsning

Annons