Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

(S)äcken knyts i hop

/

Annons

Det är inte sällan som bidragssystem och liknande är konstruerade så att de lockar, underlättar och driver fram överutnyttjande och fusk. Med otydliga regler, på grund av att de ersätter så mycket ditten och datten att det ständigt uppstår nya situationer vilka regelmakarna aldrig förutsett, och där samma ersättningskrav samtidigt kan vara både formellt korrekt men moraliskt tveksamt.

”Jag följde bara reglerna.”

Hur ofta har vi inte hört det?

Om något nu är ersättningspliktigt – hur långt ska man kräva av politiker och andra att de avstår från att söka?

Sannolikt är det, mycket oftare än det sker, enkelt att rationalisera och skapa en hyfsad reda i en regelröra.

Om riksdagen överlät åt respektive partigrupper att sköta sina rese- och hyresersättningar internt skulle väldigt mycket tjafs besparas riksdagsförvaltningen, och ersättningsanspråken bara vara en fråga mellan ledamoten och hans/hennes parti.

Riksdagen kan generellt fördela den summa pengar som i dag går åt för ledamöters resor och övernattningar i form av en klumpsumma till partierna. Mer till de partier som har fler ledamöter utifrån landet än från Stockholm.

Då får varje parti själv bestämma om man vill fördela mer pengar till att ledamöterna ska få ta hyrbil och åka ut på möten med sina väljare, eller mer till kampanjer, reklam och liknande, eller mer till sakkunniga utredare. Partierna får själva bestämma sina regler (inom gängse ramar som skatteverket stipulerar för inkomst av tjänst, reseavdrag, dubbelt boende etc).

Eventuellt skulle riksdagsledamöterna då bli mer restriktiva till – säg – att åka taxi, och kanske skulle de tänka efter två gånger i stället för noll om huruvida det är rimligt att ens parti betalar även för ens sambos boende. Det är ingen vågad gissning att en politiskt aktiv ömmar mer för det egna partiets ekonomi än för statens. Det är mänskligt.

Något parti kanske också skulle kläcka den radikala idén att fördela arbetet så att partiledaren inte behövde extraknäcka som sin egen sekreterare och sortera kvitton och summera utlägg, utan kunde ägna all tid åt att leda partiet.

Redan för femton år sedan fördes sådana diskussioner inom Socialdemokraterna efter Mona Sahlins kontokortsslarv. Men idén var för revolutionär för sin tid; att få professionell hjälp med att skriva räkningar ansågs nog som en typ av pigjobb som varje god socialdemokrat skulle sköta själv.

Kanske är tiden mer mogen i dag. Det verkar som att Socialdemokraternas VU är inne på inte bara sådana tankar utan mer än så. Håkan Juholt ska förses med trygga överrockar, däribland partiets högsta koryfé Ingvar Carlsson – den ende av partiets nu levande före detta ledare som partifolket inte har kluvna känslor för.

Den som i kommande val ska utmana sittande statsminister sätts alltså under offentligt proklamerat mentorskap, i beskydd av partiets mest upphöjda prominens.

Därmed knyter verkställande utskott i hop säcken, i en demonstration om var makten inom socialdemokratin numera ligger.

Juholt är partiordförande på nåder. Snarare dess språkrör än dess ledare.

Vem ska våga köpa säcken 2014?

Mer läsning

Annons