Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samordna och gör det lättare

/

Annons

Idén om att slå ihop Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är helt rätt tänkt. Förslaget framförs av tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega i en debattartikel i Dagens Nyheter på måndagen. Samma sak gäller förslaget i debattartikeln att harmoniera arbetslöshetsförsäkringen med sjukförsäkringen.

Om inte många, så åtminstone tillräckligt många, har erfarenheter av att vara ”kund” i båda systemen. De som har denna dubbla erfarenhet tillhör också ofta en svag grupp i samhället; i behov av rehabilitering från sjukdom och med låg attraktivitet på arbetsmarknaden. Eftersom man försörjs av bidrag innebär det också ofta att ens ekonomi är svag.

Att det just är denna grupp som hamnat i kläm mellan de båda systemen är således extra olyckligt. Det handlar om människor för vilka det är extra jobbigt att bollas mellan olika system och landa mellan olika stolar. Om förslaget att slå samman de båda jättemyndigheterna är ett för stort samhällsbeting, för trots allt så sysslar de med till största delen helt olika saker, så bör Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i alla fall inrätta en radikalt bättre samverkan kring de människor vars arbetsförmåga, eller oförmåga, är svårbedömd.

Den som befinner sig i detta skymningsland bör i princip ha bara

- ett telefonnummer att ringa

- en handläggare att träffa

- ett kontor att gå till

- en utbetalare att få sin ersättning från (och att pengar att betala hyra och mat verkligen kommer månadsvis, utan att byråkratin hackar)

Låt gå för att kompetenserna rehabiliteringshandläggare och arbetsförmedlare kanske inte kan inrymmas i samma person, men deras respektive kontorsrum kan åtminstone ligga i samma korridor.

I decennier har vi haft en politisk debatt om huruvida välfärdsproduktion och välfärdsförsäkringar ska vara en offentlig uppgift eller en privat. Socialdemokrater har rasat mot inte bara verkliga, utan ofta rent inbillade, förslag om att privatisera traditionellt offentligt utförda verksamheter.

Detta samtidigt som en av de centrala välfärdsförsäkringarna varit utlagd på entreprenad. A-kassan utgör en paradox, men har kunnat leva kvar såsom privat och frivillig därför att de borgerliga dels inte har velat (och inte vågat) utmana facken, dels har varit nöjda med att detta stora välfärdsåtagande faktiskt varit just - privat och frivilligt. Därför har det varit möjligt för socialdemokraterna att orera mot privatiseringar på än det ena, än det andra området, samtidigt som man helt obekymrat låtit fackföreningarna sköta a-kassan.

A-kasseersättningen ligger på en väsentligt lägre nivå än sjukersättningen. Det har givetvis medfört att människor hellre definierar sig som sjuka än som arbetslösa, och denna samhällsskadliga tendens har regeringar - oavsett färg - översett med år efter år. Kvaliteten hos de olika a-kassorna varierar kraftigt. I värsta fall ges en service på en nivå som närmast motsvarar en ideell förening (därmed intet ont sagt om dessa). Försäkringskassans bemötande framstår väl sällan som invändningsfritt, men det är åtminstone professionellt.

Alla försäkringstagare kan aldrig i samtliga fall vara helt nöjda med beslut och bemötande, men det är en fördel om de båda systemen, och dess servicegivare, uppfattas som likvärdiga och harmoniserade.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons