Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sätt ribban lågt!

Höjdhopparen Patrik Sjöbergs bekännelse om att som barn ha blivit utsatt för sex av sin tränare inrymmer kraften att få en fördämning att brista, och en störtflod skölja fram.

Annons

Åtminstone kan man hoppas, men om så bara resultatet blir en rännil så vore det gott.
Vad Patrik Sjöbergs berättelse nu borde leda till, är att pedofilins väsen, och dess utlevare personligen, dras fram ut det skymningsland de söker, och ofta hittar, eller skapar, och som kan vara en rätt säker hamn eftersom pedofilins offer ju är barn, som sällan vet ens vad det de utsätts för är fråga om eller vet om det är OK, och om de börjar reagera, så kan de ändå ofta manipuleras till tystnad.
Riskerna med en sådan debatt är å andra sidan oerhörda. Några av samhällets allra viktigaste stöttepelare – de som med endast glädjen i hjärta och själ som betalning kompletterar föräldrarnas uppfostran med att ge deras barn självförtroende i det att de når nya idrottsliga höjder – riskerar att dras ner i sörjan, helt utan skuld, när dränkta historier om barnövergrepp ska dras upp.
Ribban måste sättas lågt. Föräldrar måste vara ytterst vaksamma, och inte dra sig för att tala med andra föräldrar vid minsta misstanke. Kanske skulle en slags "Lex Sjöberg" ha en om inte praktisk så åtminstone moralisk verkan. Alltså en plikt att anmäla sexbrott mot barn inom fritidssektorn. Barnvåldtäktsbenägna måste känna att det inte finns ett enda hörn, en enda vrå, ett enda skrymsle i samhället där de i skymundan kan leva ut sin sexualitet.
Givetvis måste det också vara öppna spjäll till polisens belastningsregister. Det må kanske bara lösa några problem och inte alla, men att en universalåtgärd inte står att finna bör ju inte utesluta att dellösningar är bättre än inga lösningar.
Så fort åtgärder av typen utlämnande av personuppgifter diskuteras, så lyser en röd integritetskränkningsvarningslampa och en mängd pannor hos debattörer, politiker, lagkloka och okloka försjunker i djupa veck. Som om det bara vore ett utdrag ur ett register som vore en kränkning, inte en barnvåldtäkt, och som om bara en brottsdömd pedofil äger en integritet, inte ett försvarslöst barn.
Ordet kränkning, ett starkt ord, används ibland för rena futiliteter, medan verkligt fasansfulla företeelser ofta saknar de kraftuttryck de förtjänar. "Bus" kallas skadegörelse, aggressiva beteenden och drogmissbruk i stadens offentliga rum på kvällar och helger. Övergrepp, eller sexuella övergrepp, det låter lite som att det bara var aningens för mycket "grepp" i ett sexuellt grepp som hade varit OK utan tillägget "över-".
Ordet har makt över tanken. Kan vi inte benämna verkliga hemskheter med ord av rimliga valörer, och om vi benämner en rad struntsaker, stup i kvarten, med ett kraftfullt uttryck som "kränkning", då följer helt logiskt att debatt och politik riktar in sig på att åtgärda små saker medan man glömmer de stora.
Bästa chansen för lillasyster att slippa bli våldtagen kan vara att Storebror ser den som gör det.

Mer läsning

Annons