Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Semester under korkeken

/

Annons

Vart ska du resa på semestern då?

Husvagn, stuga, Kreta eller båt. För sådan är ju normen. Att bara vara hemma under sin korkek duger inte (längre) för svensken.

– Säffle, kan jag få en kopp kaffe, avslutade Hasse Alfredson i den klassiska sketchen med Tage Danielsson i 88-öresrevyn i början av 70-talet, och fångade kongenialt känslan av semestermässig skam och tillkortakommande.

Lika årlig som Rädda Barnens rapport om barnfattigdom är LO:s undersökning om hur svårt många av deras medlemsgrupper har att ha råd med semesterresan (notera: i bestämd form).

Det finns inte en motstridighet i debatten om barnfattigdom, och semesterfattigdom, utan två. Den ena står de borgerliga för, den andra LO.

De borgerliga mäter hellre fattigdom i absoluta termer. Få behöver svälta och frysa i Sverige. En ”fattig” i Sverige skulle knappast betraktas så i Zimbabwe. Borgerliga röster påtalar ibland också att det finns andra aspekter på fattigdom än rent ekonomiska – till exempel kulturellt och bildningsmässigt utanförskap.

De borgerligas viktigaste poäng är att vänsterns fattigdomsbegrepp får den egendomliga konsekvensen att även om inkomsten ökat för de fattigaste så har ändå fattigdomen ökat – om inkomsterna för övriga grupper ökat ännu mer. Omvänt blir det riktigt absurt; om levnadsnivån för de fattigaste minskat, men om den minskat ännu mer för övriga grupper, då skulle enligt detta synsätt fattigdomen i samhället minskat. Så vad vänstern egentligen är ute efter, det är det traditionella vänsteridealet om minskade klasskillnader.

Den komplicerade frågan för vänstern att svara på är: är det bättre om de ekonomiska skillnaderna mellan olika grupper i samhället är små, även om det innebär att alla är mer eller mindre halvfattiga, än om skillnaderna i samhället är stora, men att även de med lägst standard har det riktigt bra?

De borgerliga försvarar ju tydligt det senare alternativet. Men. Begreppet relativ fattigdom har naturligtvis relevans. Det heter ju att fattigdom fördras med jämnmod om den delas med många. Lycka och olycka är till sin natur relativa begrepp.

Givetvis jämför man sig med grannen eller arbetskamraten, och det som dugt gott hittills kan plötsligt kännas futtigt och påvert om vännen glänser över något nyinköpt.

Här hittar vi ironin i LO:s perspektiv. Hur mycket man än betygar rönnbärens surhet är det ändå den ouppnåeliga brackighetens odiskreta charm som är idealet. Måttet är Solsidans. Åtminstone borde ingen tjäna mindre än medelinkomst.

Men behövs inte ett alternativt ideal vid sidan av LO:s och borgerlighetens? Eller varför över huvud taget ideal – kan inte folk få göra som man vill utan att dömas? Eller om man nu är fattig och inte kan göra det man vill på semestern – behöver det som då står till buds betraktas som torftigt?

En lånad biblioteksbok på en filt på gräsmattan utanför hyreshuset. Att bada på något av landets alla gratisbad i landets allemansrättsliga sjöar? En skogspromenad under klassisk, svensk växlande molnighetshimmel.

Det bästa i livet är inte nödvändigtvis gratis. Men allt som är gratis behöver inte vara dåligt.

Åtminstone behöver inte normen vara att döma folk efter plånboken, eller för att man bara av alldeles fri vilja helt enkelt låter plånboken ligga i byrån under sommarmånaderna.

Och sätter sig under korkeken och luktar på blommorna i stället.

David Nyström

Mer läsning

Annons