Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sett med andra glasögon

/

Annons

Plötsligt slog mig en sak, som sällan slagit mig förut. Jag kanske ska pröva att läsa mina egna texter med mina motståndares ögon.

Anledningen till denna plötsliga klarsyn är diskussionen om näthat som varit så aktuell den senaste tiden, och som jag också fört med meningsmotståndare i kommentarsfälten på GD:s webbsida, gd.se/ledare.

Proportionerna vad gäller antalet webbkommentarer är grovt räknat 1:20 beroende på vilka ämnen som artiklarna handlar om.

Skriver vi ledare om andra saker än invandring kan det som mest komma 20 kommentarer (om det handlar om kärnkraft/klimat), men ofta bara någon enstaka, eller ingen.

Skriver vi ledare där vi nämner Sverigedemokraterna eller den SD-nära webbsajten avpixlat.info, om invandring, integration, flyktingpolitik och liknande – då rasslar det ofta in 10-20 webbkommentarer i ett nafs, i enstaka fall uppåt 100.

Nästan uteslutande ligger dessa kommentarer i linje med SD:s politik. Ytterst sällan säger någon emot. När så sker är det oftast en marxist.

För att citera Försvarsmaktens uppmärksammade reklamkampanj:

Vad håller ni på med?

Ni S-, MP-, C-, KD-, FP- och M-aktivister. Tror ni att det går att utkämpa 2010-talets politiska bataljer med att, ännu en gång, damma av kampanjverktygen från förra seklet?

Valaffischering, torgmöten, dörrknackning och telemarketing vart fjärde år i all ära, men passerade internets entré på 90-talet helt obemärkt?

Avsaknaden i webbkommentarsfälten av de ”mainstream”-åsikter som representeras av 88 procent av riksdagsledamöterna gör dels att de som skriver där stärks i sin uppfattning att de representerar ”folkets sanna åsikter”, samtidigt som det jag och andra ser är en organiserad kampanj från avpixlat & c:o. Sanningen ligger troligen någonstans mitt emellan.

Den kompakta samstämmigheten är nog huvudorsaken till att jag upplever stämningen i webbkommentarerna som hätsk, en bild som webbkommentatorerna inte instämmer i. Tvärtom ger de uttryck för att det finns en motsvarighet till näthat i form av ett ”tidningshat” (kul uttryck) mot deras åsikter.

Inte heller på denna punkt finns, antagligen, någon objektiv sanning. Upplevelsen av hat ligger delvis i betraktarens ögon.

Det hat som Uppdrag granskning effektivt visade förekommer mot (främst) kvinnliga opinionsbildare, men till och med även mot helt vanliga klädkonsumenter och Ica-handlare, är givetvis fråga om hat och ska kallas så.

Men – och här är min poäng, och det som fick mig att stanna upp och reflektera en stund – starka ord ska reserveras för sådana företeelser som ligger i ordens definition.

Det är olyckligt om ord som näthat, rasism, Sverigefientlig, pk-journalistik, etcetrea, används utan urskiljning. Det gäller både oss som har etablerade, traditionella plattformar att driva opinion på (papperstidningar) och dem som använder den växande ”undergroundplattformen” webbsajter.

Orden urvattnas och tappar sitt värde. Kränkningen tas ifrån dem som verkligen är personligt drabbade av näthat om även vanliga åsiktsskillnaderbetecknas som ”hat”, ifall de är kraftfullt uttryckta.

Sverige brukar anses som ett konsensusinriktat land. Politiska meningsskiljaktigheter brukar påfallande ofta kunna lösas genom kompromissande.

Arbetsmarknadens parter bryter arm, men går hem från förhandlingsborden jämlikt missnöjda med de avtal som slutits och utan att hata varandra. Hett omdebatterade ämnen som energipolitik, skatter, pensioner och budgettak har kunnat lösas genom breda överenskommelser i riksdagen.

Men i invandringsfrågan är positionerna kategoriskt låsta, in absurdum, vilket driver upp blodsvallet på båda sidor, vilket leder till ytterligare radikalisering och fastlåsning.

Många som är för att ta emot flyktingar kan inte erkänna ett enda problem på just detta område (till skillnad från på alla andra politiska sakområden).

Sverigedemokraterna har mig veterligt aldrig sagt ett enda ord om att invandring också kan medföra positiva saker, trots att det är självklart att samtliga politikområden inte bara har nackdelar utan även fördelar.

Detta riskerar att få mycket skadliga effekter, både vad gäller samtalstonen men sannolikt även i själva sakfrågan. Oförsonligheten riskerar att tända eld på gnistorna av hat.

Tonläget i debatten om invandringspolitiken är, helt enkelt, mycket osvenskt.

Mer läsning

Annons