Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skattepengar som flyger iväg

/

Annons

Sugen på att resa någonstans? Numera är det inget problem.

När jag efter studenten 1992 åkte på tjejresa med kompisarna till franska rivieran var det resultatet av lång tids sparande. Biljetterna var svindyra, minns jag.

Numera är det betydligt lättare att ta sig runt om i världen. För några år sedan flög jag och maken tur och retur till London för en femhundring. Året efter till Paris för obetydligt mer. Utvecklingen på flygmarknaden det senaste decenniet har varit explosionsartad. Världen krymper tack vare den stora konkurrenssiutationen på marknaden, något som gynnar konsumenterna.

För flygbolagen däremot är det tufft och somliga har haft svårare än andra att hänga med.

SAS har länge förknippats med hårda sparprogram och uppsägningar, med konflikter med kabinpersonalens och piloternas fackföreningar. SAS har tampats med höga lönekostnader och dålig effektivitet och bolaget har suttit fast i gamla strukturer från den tid då konjunkturen var stark och konkurrensen blygsam.

Så ser det ju onekligen inte ut idag.

Den svenska regeringen med dåvarande näringslivsministern Maud Olofsson, C, i spetsen var tydlig när Saab-krisen accelererade för ett par år sedan: staten ska inte äga bilfabriker. Regeringen poängterade att det var ägarna som hade det främsta ansvaret för den havererade bilfabriken.

Lika självklart är det förstås att staten inte ska driva ett flygbolag, men eftersom principen om ägaransvar är stor går det – tyvärr – inte att krypa undan ansvaret för SAS.

Sverige, Norge och Danmark är ju de tre största ägarna i det förlustdrabbade, ständigt krisande företaget.

I december 2009 konstaterade Maud Olofsson i samband med den dåvarande akuta SAS-krisen att hon inte trodde att skattebetalarna var beredda att skjuta till mer pengar. Ett par månader senare kom besked från hennes departement att regeringen valt att stötta SAS med ytterligare en miljard kronor. När bolag, anställda, kreditgivare och ägare tillsammans bidrar kan SAS bli ett konkurrenskraftigt bolag, sa Olofsson då och bad förmodligen samtidigt en bön om att ett under skulle ske och svenska skattebetalare äntligen skulle få en marknadsmässig avkastning på det investerade kapitalet i SAS.

Men så har det inte blivit. Problemen fortsätter. För fjolåret redovisade SAS ännu en förlust till följd av konkursen i flygbolaget Spanair, som SAS ägde en dryg tiondel av.

Det grundläggande problemet är förstås att den svenska staten är delägare i ett flygbolag. Lika lite som staten ska äga bilfabriker ska naturligtvis trafiken i luften skötas av staten. De flesta partier är överens om detta, undantaget är möjligen Vänsterpartiet. Partiets vice ordförande, Gävlebon Ulla Andersson, har tidigare klargjort partiets hållning i SAS-frågan då hon konstaterat hur viktigt det är med statligt ägande av flygbolaget och att det vore oansvarigt och oekonomiskt mot skattebetalarna att sälja bolaget.

Enligt Dagens industri har nu de svenska, norska och danska regeringarna vidtagit konkreta steg som skulle kunna leda till en försäljning av SAS. Regeringarna ska enligt DI ha bett rådgivare att komma med förslag hur en affär skulle kunna gå till.

Det är positivt om det stämmer som DI skriver, att det finns en gränsöverskridande, verklig vilja att sälja bolaget. Men finns det verkligen någon köpare? Det är tveksamt.

Lika självklart är det förstås att staten inte ska driva ett flygbolag, men eftersom principen om ägaransvar är stor går det – tyvärr – inte att krypa undan ansvaret för SAS.

Mer läsning

Annons