Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skeletten ute ur garderoben

/

Vilken etnicitet hade egentligen Bockstensmannen? En konstig fråga, kan man tycka. Ändå har den blivit aktuell.

Annons

I samband med att allt fler museers anatomiska samlingar utreds gör sig Europas koloniala historia påmind. Det konstaterades på ett seminarium på Historiska museet i Stockholm på tisdagen. Diskussionens utgångspunkt var frågeställningen vem mänskliga kvarlevor egentligen tillhör.

Tidigare i år skickade Sverige tillbaka tre maoriskelett till Nya Zeeland. Det är vanligt att intressegrupper för ursprungsfolk i före detta kolonialländer vill ha tillbaka skelettdelar, som ibland samlats in med oetiska metoder. Men kan kvarlevorna sägas tillhöra en viss etnisk grupp?

I den segdragna uppgörelsen med Västeuropas koloniala arv är museerna ett av de tydligaste slagfälten. Motivet för att återbörda skelett är gott, men tanken är grumlig. När ingen levande släkting finns kvar, eller identiteten ens kan fastställas, smyger det i återlämningslogiken in en tanke om att varje etnisk grupp bör begrava sina egna. Vanligtvis anses samma idé – att individens identitet är en produkt av hennes blod och jord – höra hemma hos den nationalistiska höger som på senare år åter vuxit sig stark i Europa.

Ett mer handfast vetenskapligt problem är att det är omöjligt att säkert fastställa etnicitet långt bakåt i tiden. Och vem kan avgöra vilken identitet den döde själv satte främst?

Bockstensmannen var med stor sannolikhet katolik.

Museernas uppgift är att visa världen i all dess prakt – och göra det svårtillgängliga lättåtkomligt för en bred publik.

Museer upplyser och öppnar nya tankebanor. Kanske blir vårt problematiska arv som tydligast i en utställning, liksom mänsklighetens enhet. Risken är att vi begraver vår historia tillsammans med benknotorna.

Ivar Arpi, GD

Mer läsning

Annons